Källa: https://www.flashback.org/t1322150
----
Ogden:
... we came in?
Badrumsgolvet var kallt mot hennes nakna fötter, hon rös till och håren reste sig på hennes armar. Hon såg ner på sin kropp och suckade. 18 år hade de tillbringat tillsammans, 18 år som kändes som tusentals. Hon rätade på sig, slog bort de fega tankarna som ville få henne att backa ur dagens sista handling, och satte igång vattnet. Precis så varmt som hon ville ha det forsade det ner i det vita badkaret och började sakta fylla det. Hon gick ut i köket, brydde sig inte ifall någon kunde se henne genom köksfönstret. Det spelade ingen roll ifall någon såg henne naken, hon skulle ändå inte träffa dem igen. Hon visste mycket väl att det hon tänkte göra var egoistiskt och fegt, och att någon skulle bli tvungen att hitta henne. Att någon för resten av sitt liv skulle plågas av minnen. Hon öppnade en flaska rött vin och tänkte att det antingen fick bli hon eller dem. Ständigt plågades hon av minnen av glåpord, slag och våld. Alla gånger hon blivit sårad och sviken. Nu var det hennes tur att vara egoistisk, nu var det hennes tur att få fly undan allt. En slutgiltig lösning, ett oåterkalleligt beslut.
Hon smakade på vinet, och orden. Tänkte dem, vågade inte säga dem högt. Tänk om någon skulle höra henne och stoppa henne? Hon lyfte flaskan och halsade tio stadiga klunkar. Ställde ner den, harklade sig. ”Jag ska ta…”, och tystnade. Inte riktigt ännu. Burken som skulle trubba av hennes kroppsliga sinnen stod framför henne. Lugnande. Hon hällde ut resten av tabletterna, vägde dem i sin kupade hand för att sen tömma den i sin egen mun. Hon hade redan ätit de andra tabletterna, vilket hade fått henne dåsig. De tabletterna hade hon svalt med vatten, nu gjorde hon om det med vin. Flaskan var nu tömd till drygt hälften, så hon gick ett varv runt huset för att kontrollera att hon fortfarande var ensam. Det var hon. Badkaret var nu fullt och vattnet ångade. Hon tog med en ny flaska vin som hon öppnade och ställde vid badkaret med ett tomt glas. Sedan la hon skivan i stereon. Skivan hon bestämt sig för att ha för flera år sedan. Det hade hon alltid vetat. Skulle hon ta sitt liv skulle det vara till the Wall. Nu började hon få bråttom, på något sätt nyfiken på vad som skulle hända, ivrig att få slippa sig själv. Hon tassade snabbt ut i köket igen och hämtade kniven hon skulle använda. De lugnande tabletterna var inte bara för att hon inte skulle känna smärtan när hon skar upp sig, utan också för att hon inte skulle bli rädd när hon fick se sitt eget blod, och för att inte låta sin primitiva överlevnadsinstinkt få övertaget om hennes sinne.
Hon satte sig i badkaret och fyllde upp vinglaset till brädden. Tog en liten klunk. Vattnet var riktigt varmt, brände på hennes hud. Det höjde kroppstemperaturen och blodtrycket, bara bra. Nu var det lugnt, hon hade ingen brådska längre. Stereon stod på standby på andra sidan badrummet, hon hade släpat in den dit för några timmar sedan. Hon visste att det nu var hennes sista chans att ändra sig, för i samma ögonblick som skivan startade skulle det vara försent. Hon tänkte efter så att inget skulle gå fel. Kniven låg bredvid henne på hyllan, slipad och sylvass. Hon hade inte ätit på hela dagen, och varit på toaletten. De båda the Wall-skivorna som låg snällt i stereon och väntade var putsade, inte en repa fanns på dem. Hon hade inga vänner att säga hejdå till och hennes familj bodde på andra sidan staden hade inte hört av sig på ett år till henne. De kunde gott få veta genom polisen.
Hon undrade vem som skulle hitta henne. Hur lång tid skulle det ta innan någon saknade henne? Hur skulle hon se ut då? Ett ruttnande lik, i ett sedan länge kallnat bad. Översvämmat? Hur skulle vattnet se ut när det var så mycket blod i det? Skulle skivan fortfarande snurra på repeat? Hon var nervös, inget fick gå fel. Ångest ända tills hennes yttersta sekund. Prestationsångest, nästan.
Hon greppade stereons fjärrkontroll, riktade sin förvånansvärt stadiga hand mot den och tryckte på play.
Skivorna lästes in med ett surrande ljud och hon svalde lätt. Nu var det försent att börja fega ur.
Hon lutade sig tillbaka mot badkarets porslin när ”In the Flesh?” satte igång. Hon skvalpade med vattnet och hummade med lågt i introt, för hon visste precis när i låten hon skulle sätta kniven i sin egen arm och tömma sig själv på blodet som höll henne levande. Hon räknade med att hon skulle
bli medvetslös efter kanske två timmar, men det kunde ta längre tid, beroende på om hon lyckades skära upp en artär. Om hon bara skar upp venerna skulle det ta flera timmar och hela försöket kunde misslyckas eftersom kroppen då skulle strypa blodtillförseln till venerna.
”So you thought you might like to… go to the show?” nynnade hon och sträckte sig efter kniven. Vattnet hade gjort huden på hennes arm rödlätt, vilket bara var bra. Blodet låg nära ytan, det var förberett, för det skulle ut ur henne. Alltihop. Hon greppade träskaftet hårt med högerhanden, sträckte ut sin vänsterarm med undersidan uppåt. Knivspetsen vilade vid hennes armveck.
”Tell me, is something eluding you, sunshine? Is this not what you expected to see? If you want to find out what’s behind these cold eyes, you just have to claw your way through this disguise!” Hon nästan skrek ut det sista och när gitarren hördes igen körde hon ner kniven I sin arm och drog den hårt ner till handleden. Hon bet ihop tänderna och rös när senorna gick av med höga knäppande ljud. Smärtan flög genom kroppen, men inte så hon blev rädd. Tvärtom gav det henne en adrenalinkick att trycka ner eggen lite extra. Hennes hjärta bultade hårt och smärtan och synen av sitt blod i dessa kvantiteter fyllde hennes ögon med tårar och hon skrattade till lite. Chockad. Blodet fortsatte att forsa ut, pulserande, hon stoppade ner handen under vattnet, det sved lite och blodet formade sig som till ett ljusrött moln under vattnet. Hon lyfte försiktigt sin skadade, darrande vänsterarm och gjorde ett likadant snitt i sin högerarm. Inte lika djupt och hårt denna gång eftersom hennes vänsterarm inte fungerade så bra, men det räckte för att punktera venen. En strid ström med blod hälldes ur hennes högerarm, flödet hade inte minskat i vänsterarmen heller. Darrande släppte hon kniven som med ett skrammel landade på golvet.
Skivan hade hunnit gå ändå till ”The Thin Ice”, och hon lutade sig tillbaka i badkaret, lät det varma vattnet omsluta henne och försökte lugna sig. Ja, att se sitt eget blod reagerar en människa starkt på, hur suicid hon än är. Ändå hade inte blodet varit det värsta, nej. Det värsta hade varit de höga knäppen när senorna gick av. Hon hade trott att det skulle vara svårare att skära igenom det, men kniven hade gått igenom senor och muskler som om det varit smör. Nästan gled genom armen.
Men det var klart nu. Hon kände sig lugn och tillfreds, visste att snart var det dags att få lossna från den här världen. Det enda som återstod var att dricka lite rödvin och att lyssna på ett av sina favoritalbum, det kunde hon gå med på. Helt otroligt vad det gick undan, trots det varma vattnet började hennes händer kännas kalla och hon log, hon hade äntligen kontroll över sin situation och sig själv.
”We don’t need no education, we don’t need no thought control.” Så många gånger man hade hört den, men nu kändes det som om det var första gången. Kanske var det akustiken i badrummet.
Vattnet började bli rött nu, såren såg riktigt äckliga ut. Armarna var bleka och kändes som om de inte tillhörde henne. Hon lyfte upp vänsterhanden ur vattnet och tittade lite på såret, hon kunde se allt blod, senor, muskler, allt man rent teoretiskt vetat fanns där men aldrig sett. Inte så intressant, likgiltigt lät hon handen plaska ner i det rödsimmiga vattnet igen. ”Mother” började, hon lyssnade oengagerat på den. De lugnande tabletterna gjorde vad de skulle, och det var precis såhär hon föreställt sig att det skulle vara. Att hon skulle ligga i ett rött vatten, och dricka ett lika rött vin och dåsa, långsamt flyta iväg mot mellanlandet mellan vaka och sömn, och sedan bara somna för sista gången. Ta igen alla sömnlösa nätter med råge.
”Goodbye Blue Sky”. Hon ville gråta, men orkade inte. Fylldes bara av en bottenlös sorg som bara den skulle drivit en människa till vanvett. Hon sörjde inte sin egen död, utan sitt eget liv. Ingen hade någonsin velat ha med henne att göra. Alla i skolan hade tagit avstånd från henne, hon hade ätit skollunchen själv hela grundskolan och hela gymnasiet. Det var en ny skoldag imorgon men hon tänkte inte infinna sig. I grundskolan hade hon varit mobbad, i gymnasiet ignorerad och hon var inte säker på vad som gjort ondast. Komma in i en korridor där klasskompisarna stod och mötas av antingen ”Men gå härifrån, idiot.” eller en total, ödesmättad tystnad, följt av fniss när hon gick. Som om hon inte kunde höra dom håna henne. Lärarna hade sagt åt henne att hon måste försöka komma in i klassen. Det var hos henne ansvaret låg, de andra kände inte henne, det var därför de inte pratade med henne. Hon hade massor av minnen från sin skolgång. När hon blev fälld och landade på snöskrapet på marken, eller den gången då en kille i hennes klass stuckit in en tändare under hennes handskrivna uppsats. Hon hade viftat med papperna och släckt elden, då en tjej i klassen sprungit fram och sagt ”Herregud, brinner det?” och tömt sin kaffekopp över hennes handskrivna bokstäver och den sedan länge släckta elden. Sen hade klassen skrattat som hyenor och hennes svenskalärare hade inte trott henne när hon senare berättat varför hon inte lämnat in uppsatsen. Men det minne som gjorde ondast var när hon i trean insett att hon faktiskt var mobbad, och hon visste att man skulle prata med mamma då. Hon mindes det som om det var igår. Hennes mamma satt i köket, klädd i en slarvig knuten morgonrock. Fatet med cigaretter på pyrde. Flaskan framför henne var nästan tom. Hennes mamma hade varit väldigt full, och klockan hade varit kvart i åtta på morgonen. Hennes nioåriga jag hade stått i dörröppningen och sagt ”Mamma, jag vill inte gå till skolan. Mina klasskompisar retar mig och slår mig.” Hon hade vetat att hennes mamma skulle ta hennes parti. Att hon argt skulle ställa sig upp, knyta morgonrocken, ringa skolan och skälla ut lärarna, ringa elevernas föräldrar och säga att ingen skulle fan behandla hennes dotter så. Det enda mamman hade sagt var ”Det kan jag mycket väl tänka mig.” och sen föst undan henne för att vingla ut till sovrummet och dråsa ner i sin säng. Kvar hade hon stått. För stora kläder, för små skor och känt en helt ny känsla. En bottenlös uppgivenhet för det var då hon fick reda på att ingen var på hennes sida. Inte en enda människa. Inte ens hennes egen mamma tyckte om henne. Enda trösten var att hon var på väg bort från dem. Klasskompisar. Lärare. Hennes mamma. Hon tänkte aldrig mer försöka göra någon av dem till viljes, hon var förbi dem nu.
Hon lyfte höger handen och tog tag i glaset, såret i hennes arm hade nästan slutat blöda. Drack lite av vinet. Vänsterarmen blödde fortfarande, men inte riktigt lika mycket. Hon antog att kroppen hade börjat centrera blodet vid hjärtat, lungorna och hjärnan som hon läst att den skulle göra. Den ville leva, till varje pris. Dumma, enkelspåriga kropp, med sina primitiva instinkter. Hon skulle övervinna den, hennes starka psyke skulle vinna över det svaga köttet.
Skivan snurrade vidare. Hon visste att det fortfarande skulle gå att ordna, att hon skulle kunna resa sig ur badet och ringa 112 men det tänkte hon inte göra. Badet var fortfarande varmt mot hennes kropp som började bli riktigt kall. Vattnet lämnade rödaktiga spår på badkarskanten när det skvalpade mot det kalla porslinet. Hon försökte röra sig lite så att hjärtat skulle pumpa hårdare och trycka ut allt blod, men rörelserna blev loja och långsamma, hon var så trött. Några veckor innan hade hon läst på internet att en människa blir väldigt trött när hon förlorar blod, så hon drog slutsatsen att det var därför. Det lugnande medlet spelade förmodligen också in. Hon sjönk djupare ner i vattnet med överkroppen och höjde benen, la upp fötterna på termostaten. Hon hade aldrig varit så trött i hela sitt liv. Efter några minuter tyckte hon att blodflödet från armarna ökade, och log lite då hon insett att blodet från benen började komma ner. Det var konstigt, men det kändes som om hennes tänkande jag och kroppen var åtskiljda. Som om det inte var hennes kropp, eller någon annans för den delen. Hennes kropp var nu bara ett skal som skulle tömmas på sin livsvätska, inget intressant eller speciellt fascinerande. Hon var yr, rummet snurrade lätt, men inte på ett obehagligt vis. Hennes intryck från de fem sinnena kändes också oviktiga. Allt som betydde något var hennes tänkande jag och att blodet fortsatta forsa ur henne i en stadig takt. Efter en stund lade hon ner benen i vattnet igen, och la sig mer på sidan i badkaret, utan att hamna med huvudet under vattnet. Hon trodde aldrig att allt vatten i badkaret skulle bli såhär rött. Det var ju nästan så att man borde ta ett kort, men rummet snurrade för mycket för att hon ens skulle kunna tänka tanken att ställa sig på benen.
En klar insikt bröt sig fram i hennes omtöcknade hjärna. Att hon gått i mål. Hon var död nu. Fortfarande vid medvetande, visst, men om hon skulle försöka ställa sig upp skulle hennes blodtryck, som redan var väldigt lågt eftersom hon förlorade mycket blod, krascha helt och hon skulle förlora medvetandet. Alltså var hon bortom räddning nu. Hon ville dessutom inte försöka ställa sig upp och ramla ihop på ett kallt badrumsgolv i en pöl med blod och vatten, snarare glida bort, inbäddad i sitt varma vatten, och sitt eget blod. Alla gånger hon stått ute på skolgården och försökt värma sina händer eftersom hennes mamma inte köpt vantar åt henne. Hon hade känt blodet redan då, eller rättare sagt, känt frånvaron av det. När de andra barnen retade henne och knuffade in henne i skåp för att hon inte hade snygga kläder började hon blöda flera gånger, men det trycktes tillbaka med förband hos skolsyster. Det ville ut redan då, men de vuxna ville inte låta det komma ut.
Hon hade hatat sitt blod, men älskade det nu. När hon var i skolåldern hade hon legat på natten och lyssnat på mammans flaskklirrade, med ena handen på sina outvecklade bröst och känt hjärtat slå. Hon hade försökt stoppa det med viljestyrka, och hatat sitt hjärta som bara fortsatt pumpa och sitt blod som bara viljelöst åkte runt i kroppen och höll henne vid liv. Nu förstod hon vad blodet velat hela tiden. Lämna henne! Blodet hatade kroppen det var fånget i lika mycket som hon gjorde, så hon hade befriat blodet som nu omfamnade henne, och själv… ja, hon själv flöt bort.
Det var passande nog under ”Comfortably Numb” hon insåg att hon höll på att förlora medvetandet. Hon hade svimmat flera gånger förut, men det hade inte varit samma sak som det som hände nu. Då hade det bara slocknat. Nu flöt hon bort, kom tillbaka, flöt bort och kom tillbaka. Det var ungefär samma känsla som att hålla på att somna på natten. När det berömda gitarrsolot nådde hennes öron lade hon sig på rygg och andades ut, en lång suck från bottnen av sina lungor. Blodvattnet plaskade runt hennes kropp. Hon sjönk ner i badkaret, lade upp armar och ben på badkarskanten och såg tomt på hur vattnet som rann ner för hennes lår bildade små röda spår efter sig. Nu hade såren i hennes armar nästan slutat blöda, men armar och ben pulserade som om det var så mycket blod i dem att de höll på att sprängas. Hon visste att det var ett tecken på att hon började bli tom, och hennes ögonlock föll ner. Alla sinnen var avstängda, utom hörseln och känseln. Hon hörde stereon spela the Wall, som blev hennes requiem. I brist på ett bättre ord kunde man säga att hon tänkte på albumets budskap, men det stämde inte riktigt. Hennes hjärna formulerade inga tankar, det var mer som om hon kände skivans innebörd. Hon förstod att hon missuppfattat den. Förr hade hon att tyckt att skivan helt enkelt handlade om livet, men det var fel. Den handlade om döden. Hela skivan var ett långsamt avlidande i ångest och sorger. Låten som spelades hade hon hört hundratals gånger förut, hon kände igen den starkt men kunde inte minnas vad den hette. Hon visste att hon egentligen visste, men hade helt enkelt inte orken att tänka efter. Hon kände hur livet rann ur henne, och hon insåg att livet var rött, och var inte mer än fem liter. Skivan hade ännu inte börjat om, så även om hon inte såg något kunde hon ändå ha en sorts tidsuppfattning, och var förvånad över att det gått så fort. Hon som läst att döden kom efter minst 2 timmar om man gjorde som hon hade gjort, men eftersom skivan fortfarande var på varv ett borde det gått ungefär en timme.
Hade hon gjort fel? Var hennes blod så ivrigt att få lämna sitt fängelse?
Hon flöt bort, hon kunde känna och höra, men sinnesintrycken kom bara fram ibland, som på en dålig inställd radio, och allt svagare och mer sällan. Hon förstod att hon knappt rört sitt vin och lyckades formulera en tanke om att personen som hittade henne fick ett… tröstpris.
Bakom ögonlocken var det mörkt, men när ett annat mörker började smyga sig fram förstod hon vad som hände. En sista instinkt att överleva tog vid, men bleknade snabbt bort. Det fanns inget hon kunde göra. Mörkret var tryckande som en hand som pressas mot dina ögon, svartare än insidan på en likkista och kompaktare än jorden ovanpå den. Hon var helt på det klara med vad som hände, precis vad hon väntat sig, som slutet på en dålig film. Vilken kliché.
Att dö. Hon var inte säker, men hon tyckte att hon hörde ”Outside the Wall” innan allt slocknade.
Allt som återstod sedan var tystnad.
Isn’t this where...?
----
Ogden:
... we came in?
Badrumsgolvet var kallt mot hennes nakna fötter, hon rös till och håren reste sig på hennes armar. Hon såg ner på sin kropp och suckade. 18 år hade de tillbringat tillsammans, 18 år som kändes som tusentals. Hon rätade på sig, slog bort de fega tankarna som ville få henne att backa ur dagens sista handling, och satte igång vattnet. Precis så varmt som hon ville ha det forsade det ner i det vita badkaret och började sakta fylla det. Hon gick ut i köket, brydde sig inte ifall någon kunde se henne genom köksfönstret. Det spelade ingen roll ifall någon såg henne naken, hon skulle ändå inte träffa dem igen. Hon visste mycket väl att det hon tänkte göra var egoistiskt och fegt, och att någon skulle bli tvungen att hitta henne. Att någon för resten av sitt liv skulle plågas av minnen. Hon öppnade en flaska rött vin och tänkte att det antingen fick bli hon eller dem. Ständigt plågades hon av minnen av glåpord, slag och våld. Alla gånger hon blivit sårad och sviken. Nu var det hennes tur att vara egoistisk, nu var det hennes tur att få fly undan allt. En slutgiltig lösning, ett oåterkalleligt beslut.
Hon smakade på vinet, och orden. Tänkte dem, vågade inte säga dem högt. Tänk om någon skulle höra henne och stoppa henne? Hon lyfte flaskan och halsade tio stadiga klunkar. Ställde ner den, harklade sig. ”Jag ska ta…”, och tystnade. Inte riktigt ännu. Burken som skulle trubba av hennes kroppsliga sinnen stod framför henne. Lugnande. Hon hällde ut resten av tabletterna, vägde dem i sin kupade hand för att sen tömma den i sin egen mun. Hon hade redan ätit de andra tabletterna, vilket hade fått henne dåsig. De tabletterna hade hon svalt med vatten, nu gjorde hon om det med vin. Flaskan var nu tömd till drygt hälften, så hon gick ett varv runt huset för att kontrollera att hon fortfarande var ensam. Det var hon. Badkaret var nu fullt och vattnet ångade. Hon tog med en ny flaska vin som hon öppnade och ställde vid badkaret med ett tomt glas. Sedan la hon skivan i stereon. Skivan hon bestämt sig för att ha för flera år sedan. Det hade hon alltid vetat. Skulle hon ta sitt liv skulle det vara till the Wall. Nu började hon få bråttom, på något sätt nyfiken på vad som skulle hända, ivrig att få slippa sig själv. Hon tassade snabbt ut i köket igen och hämtade kniven hon skulle använda. De lugnande tabletterna var inte bara för att hon inte skulle känna smärtan när hon skar upp sig, utan också för att hon inte skulle bli rädd när hon fick se sitt eget blod, och för att inte låta sin primitiva överlevnadsinstinkt få övertaget om hennes sinne.
Hon satte sig i badkaret och fyllde upp vinglaset till brädden. Tog en liten klunk. Vattnet var riktigt varmt, brände på hennes hud. Det höjde kroppstemperaturen och blodtrycket, bara bra. Nu var det lugnt, hon hade ingen brådska längre. Stereon stod på standby på andra sidan badrummet, hon hade släpat in den dit för några timmar sedan. Hon visste att det nu var hennes sista chans att ändra sig, för i samma ögonblick som skivan startade skulle det vara försent. Hon tänkte efter så att inget skulle gå fel. Kniven låg bredvid henne på hyllan, slipad och sylvass. Hon hade inte ätit på hela dagen, och varit på toaletten. De båda the Wall-skivorna som låg snällt i stereon och väntade var putsade, inte en repa fanns på dem. Hon hade inga vänner att säga hejdå till och hennes familj bodde på andra sidan staden hade inte hört av sig på ett år till henne. De kunde gott få veta genom polisen.
Hon undrade vem som skulle hitta henne. Hur lång tid skulle det ta innan någon saknade henne? Hur skulle hon se ut då? Ett ruttnande lik, i ett sedan länge kallnat bad. Översvämmat? Hur skulle vattnet se ut när det var så mycket blod i det? Skulle skivan fortfarande snurra på repeat? Hon var nervös, inget fick gå fel. Ångest ända tills hennes yttersta sekund. Prestationsångest, nästan.
Hon greppade stereons fjärrkontroll, riktade sin förvånansvärt stadiga hand mot den och tryckte på play.
Skivorna lästes in med ett surrande ljud och hon svalde lätt. Nu var det försent att börja fega ur.
Hon lutade sig tillbaka mot badkarets porslin när ”In the Flesh?” satte igång. Hon skvalpade med vattnet och hummade med lågt i introt, för hon visste precis när i låten hon skulle sätta kniven i sin egen arm och tömma sig själv på blodet som höll henne levande. Hon räknade med att hon skulle
bli medvetslös efter kanske två timmar, men det kunde ta längre tid, beroende på om hon lyckades skära upp en artär. Om hon bara skar upp venerna skulle det ta flera timmar och hela försöket kunde misslyckas eftersom kroppen då skulle strypa blodtillförseln till venerna.
”So you thought you might like to… go to the show?” nynnade hon och sträckte sig efter kniven. Vattnet hade gjort huden på hennes arm rödlätt, vilket bara var bra. Blodet låg nära ytan, det var förberett, för det skulle ut ur henne. Alltihop. Hon greppade träskaftet hårt med högerhanden, sträckte ut sin vänsterarm med undersidan uppåt. Knivspetsen vilade vid hennes armveck.
”Tell me, is something eluding you, sunshine? Is this not what you expected to see? If you want to find out what’s behind these cold eyes, you just have to claw your way through this disguise!” Hon nästan skrek ut det sista och när gitarren hördes igen körde hon ner kniven I sin arm och drog den hårt ner till handleden. Hon bet ihop tänderna och rös när senorna gick av med höga knäppande ljud. Smärtan flög genom kroppen, men inte så hon blev rädd. Tvärtom gav det henne en adrenalinkick att trycka ner eggen lite extra. Hennes hjärta bultade hårt och smärtan och synen av sitt blod i dessa kvantiteter fyllde hennes ögon med tårar och hon skrattade till lite. Chockad. Blodet fortsatte att forsa ut, pulserande, hon stoppade ner handen under vattnet, det sved lite och blodet formade sig som till ett ljusrött moln under vattnet. Hon lyfte försiktigt sin skadade, darrande vänsterarm och gjorde ett likadant snitt i sin högerarm. Inte lika djupt och hårt denna gång eftersom hennes vänsterarm inte fungerade så bra, men det räckte för att punktera venen. En strid ström med blod hälldes ur hennes högerarm, flödet hade inte minskat i vänsterarmen heller. Darrande släppte hon kniven som med ett skrammel landade på golvet.
Skivan hade hunnit gå ändå till ”The Thin Ice”, och hon lutade sig tillbaka i badkaret, lät det varma vattnet omsluta henne och försökte lugna sig. Ja, att se sitt eget blod reagerar en människa starkt på, hur suicid hon än är. Ändå hade inte blodet varit det värsta, nej. Det värsta hade varit de höga knäppen när senorna gick av. Hon hade trott att det skulle vara svårare att skära igenom det, men kniven hade gått igenom senor och muskler som om det varit smör. Nästan gled genom armen.
Men det var klart nu. Hon kände sig lugn och tillfreds, visste att snart var det dags att få lossna från den här världen. Det enda som återstod var att dricka lite rödvin och att lyssna på ett av sina favoritalbum, det kunde hon gå med på. Helt otroligt vad det gick undan, trots det varma vattnet började hennes händer kännas kalla och hon log, hon hade äntligen kontroll över sin situation och sig själv.
”We don’t need no education, we don’t need no thought control.” Så många gånger man hade hört den, men nu kändes det som om det var första gången. Kanske var det akustiken i badrummet.
Vattnet började bli rött nu, såren såg riktigt äckliga ut. Armarna var bleka och kändes som om de inte tillhörde henne. Hon lyfte upp vänsterhanden ur vattnet och tittade lite på såret, hon kunde se allt blod, senor, muskler, allt man rent teoretiskt vetat fanns där men aldrig sett. Inte så intressant, likgiltigt lät hon handen plaska ner i det rödsimmiga vattnet igen. ”Mother” började, hon lyssnade oengagerat på den. De lugnande tabletterna gjorde vad de skulle, och det var precis såhär hon föreställt sig att det skulle vara. Att hon skulle ligga i ett rött vatten, och dricka ett lika rött vin och dåsa, långsamt flyta iväg mot mellanlandet mellan vaka och sömn, och sedan bara somna för sista gången. Ta igen alla sömnlösa nätter med råge.
”Goodbye Blue Sky”. Hon ville gråta, men orkade inte. Fylldes bara av en bottenlös sorg som bara den skulle drivit en människa till vanvett. Hon sörjde inte sin egen död, utan sitt eget liv. Ingen hade någonsin velat ha med henne att göra. Alla i skolan hade tagit avstånd från henne, hon hade ätit skollunchen själv hela grundskolan och hela gymnasiet. Det var en ny skoldag imorgon men hon tänkte inte infinna sig. I grundskolan hade hon varit mobbad, i gymnasiet ignorerad och hon var inte säker på vad som gjort ondast. Komma in i en korridor där klasskompisarna stod och mötas av antingen ”Men gå härifrån, idiot.” eller en total, ödesmättad tystnad, följt av fniss när hon gick. Som om hon inte kunde höra dom håna henne. Lärarna hade sagt åt henne att hon måste försöka komma in i klassen. Det var hos henne ansvaret låg, de andra kände inte henne, det var därför de inte pratade med henne. Hon hade massor av minnen från sin skolgång. När hon blev fälld och landade på snöskrapet på marken, eller den gången då en kille i hennes klass stuckit in en tändare under hennes handskrivna uppsats. Hon hade viftat med papperna och släckt elden, då en tjej i klassen sprungit fram och sagt ”Herregud, brinner det?” och tömt sin kaffekopp över hennes handskrivna bokstäver och den sedan länge släckta elden. Sen hade klassen skrattat som hyenor och hennes svenskalärare hade inte trott henne när hon senare berättat varför hon inte lämnat in uppsatsen. Men det minne som gjorde ondast var när hon i trean insett att hon faktiskt var mobbad, och hon visste att man skulle prata med mamma då. Hon mindes det som om det var igår. Hennes mamma satt i köket, klädd i en slarvig knuten morgonrock. Fatet med cigaretter på pyrde. Flaskan framför henne var nästan tom. Hennes mamma hade varit väldigt full, och klockan hade varit kvart i åtta på morgonen. Hennes nioåriga jag hade stått i dörröppningen och sagt ”Mamma, jag vill inte gå till skolan. Mina klasskompisar retar mig och slår mig.” Hon hade vetat att hennes mamma skulle ta hennes parti. Att hon argt skulle ställa sig upp, knyta morgonrocken, ringa skolan och skälla ut lärarna, ringa elevernas föräldrar och säga att ingen skulle fan behandla hennes dotter så. Det enda mamman hade sagt var ”Det kan jag mycket väl tänka mig.” och sen föst undan henne för att vingla ut till sovrummet och dråsa ner i sin säng. Kvar hade hon stått. För stora kläder, för små skor och känt en helt ny känsla. En bottenlös uppgivenhet för det var då hon fick reda på att ingen var på hennes sida. Inte en enda människa. Inte ens hennes egen mamma tyckte om henne. Enda trösten var att hon var på väg bort från dem. Klasskompisar. Lärare. Hennes mamma. Hon tänkte aldrig mer försöka göra någon av dem till viljes, hon var förbi dem nu.
Hon lyfte höger handen och tog tag i glaset, såret i hennes arm hade nästan slutat blöda. Drack lite av vinet. Vänsterarmen blödde fortfarande, men inte riktigt lika mycket. Hon antog att kroppen hade börjat centrera blodet vid hjärtat, lungorna och hjärnan som hon läst att den skulle göra. Den ville leva, till varje pris. Dumma, enkelspåriga kropp, med sina primitiva instinkter. Hon skulle övervinna den, hennes starka psyke skulle vinna över det svaga köttet.
Skivan snurrade vidare. Hon visste att det fortfarande skulle gå att ordna, att hon skulle kunna resa sig ur badet och ringa 112 men det tänkte hon inte göra. Badet var fortfarande varmt mot hennes kropp som började bli riktigt kall. Vattnet lämnade rödaktiga spår på badkarskanten när det skvalpade mot det kalla porslinet. Hon försökte röra sig lite så att hjärtat skulle pumpa hårdare och trycka ut allt blod, men rörelserna blev loja och långsamma, hon var så trött. Några veckor innan hade hon läst på internet att en människa blir väldigt trött när hon förlorar blod, så hon drog slutsatsen att det var därför. Det lugnande medlet spelade förmodligen också in. Hon sjönk djupare ner i vattnet med överkroppen och höjde benen, la upp fötterna på termostaten. Hon hade aldrig varit så trött i hela sitt liv. Efter några minuter tyckte hon att blodflödet från armarna ökade, och log lite då hon insett att blodet från benen började komma ner. Det var konstigt, men det kändes som om hennes tänkande jag och kroppen var åtskiljda. Som om det inte var hennes kropp, eller någon annans för den delen. Hennes kropp var nu bara ett skal som skulle tömmas på sin livsvätska, inget intressant eller speciellt fascinerande. Hon var yr, rummet snurrade lätt, men inte på ett obehagligt vis. Hennes intryck från de fem sinnena kändes också oviktiga. Allt som betydde något var hennes tänkande jag och att blodet fortsatta forsa ur henne i en stadig takt. Efter en stund lade hon ner benen i vattnet igen, och la sig mer på sidan i badkaret, utan att hamna med huvudet under vattnet. Hon trodde aldrig att allt vatten i badkaret skulle bli såhär rött. Det var ju nästan så att man borde ta ett kort, men rummet snurrade för mycket för att hon ens skulle kunna tänka tanken att ställa sig på benen.
En klar insikt bröt sig fram i hennes omtöcknade hjärna. Att hon gått i mål. Hon var död nu. Fortfarande vid medvetande, visst, men om hon skulle försöka ställa sig upp skulle hennes blodtryck, som redan var väldigt lågt eftersom hon förlorade mycket blod, krascha helt och hon skulle förlora medvetandet. Alltså var hon bortom räddning nu. Hon ville dessutom inte försöka ställa sig upp och ramla ihop på ett kallt badrumsgolv i en pöl med blod och vatten, snarare glida bort, inbäddad i sitt varma vatten, och sitt eget blod. Alla gånger hon stått ute på skolgården och försökt värma sina händer eftersom hennes mamma inte köpt vantar åt henne. Hon hade känt blodet redan då, eller rättare sagt, känt frånvaron av det. När de andra barnen retade henne och knuffade in henne i skåp för att hon inte hade snygga kläder började hon blöda flera gånger, men det trycktes tillbaka med förband hos skolsyster. Det ville ut redan då, men de vuxna ville inte låta det komma ut.
Hon hade hatat sitt blod, men älskade det nu. När hon var i skolåldern hade hon legat på natten och lyssnat på mammans flaskklirrade, med ena handen på sina outvecklade bröst och känt hjärtat slå. Hon hade försökt stoppa det med viljestyrka, och hatat sitt hjärta som bara fortsatt pumpa och sitt blod som bara viljelöst åkte runt i kroppen och höll henne vid liv. Nu förstod hon vad blodet velat hela tiden. Lämna henne! Blodet hatade kroppen det var fånget i lika mycket som hon gjorde, så hon hade befriat blodet som nu omfamnade henne, och själv… ja, hon själv flöt bort.
Det var passande nog under ”Comfortably Numb” hon insåg att hon höll på att förlora medvetandet. Hon hade svimmat flera gånger förut, men det hade inte varit samma sak som det som hände nu. Då hade det bara slocknat. Nu flöt hon bort, kom tillbaka, flöt bort och kom tillbaka. Det var ungefär samma känsla som att hålla på att somna på natten. När det berömda gitarrsolot nådde hennes öron lade hon sig på rygg och andades ut, en lång suck från bottnen av sina lungor. Blodvattnet plaskade runt hennes kropp. Hon sjönk ner i badkaret, lade upp armar och ben på badkarskanten och såg tomt på hur vattnet som rann ner för hennes lår bildade små röda spår efter sig. Nu hade såren i hennes armar nästan slutat blöda, men armar och ben pulserade som om det var så mycket blod i dem att de höll på att sprängas. Hon visste att det var ett tecken på att hon började bli tom, och hennes ögonlock föll ner. Alla sinnen var avstängda, utom hörseln och känseln. Hon hörde stereon spela the Wall, som blev hennes requiem. I brist på ett bättre ord kunde man säga att hon tänkte på albumets budskap, men det stämde inte riktigt. Hennes hjärna formulerade inga tankar, det var mer som om hon kände skivans innebörd. Hon förstod att hon missuppfattat den. Förr hade hon att tyckt att skivan helt enkelt handlade om livet, men det var fel. Den handlade om döden. Hela skivan var ett långsamt avlidande i ångest och sorger. Låten som spelades hade hon hört hundratals gånger förut, hon kände igen den starkt men kunde inte minnas vad den hette. Hon visste att hon egentligen visste, men hade helt enkelt inte orken att tänka efter. Hon kände hur livet rann ur henne, och hon insåg att livet var rött, och var inte mer än fem liter. Skivan hade ännu inte börjat om, så även om hon inte såg något kunde hon ändå ha en sorts tidsuppfattning, och var förvånad över att det gått så fort. Hon som läst att döden kom efter minst 2 timmar om man gjorde som hon hade gjort, men eftersom skivan fortfarande var på varv ett borde det gått ungefär en timme.
Hade hon gjort fel? Var hennes blod så ivrigt att få lämna sitt fängelse?
Hon flöt bort, hon kunde känna och höra, men sinnesintrycken kom bara fram ibland, som på en dålig inställd radio, och allt svagare och mer sällan. Hon förstod att hon knappt rört sitt vin och lyckades formulera en tanke om att personen som hittade henne fick ett… tröstpris.
Bakom ögonlocken var det mörkt, men när ett annat mörker började smyga sig fram förstod hon vad som hände. En sista instinkt att överleva tog vid, men bleknade snabbt bort. Det fanns inget hon kunde göra. Mörkret var tryckande som en hand som pressas mot dina ögon, svartare än insidan på en likkista och kompaktare än jorden ovanpå den. Hon var helt på det klara med vad som hände, precis vad hon väntat sig, som slutet på en dålig film. Vilken kliché.
Att dö. Hon var inte säker, men hon tyckte att hon hörde ”Outside the Wall” innan allt slocknade.
Allt som återstod sedan var tystnad.
Isn’t this where...?