Källa: https://www.flashback.org/t2049935
----
Jan satt på tåget på väg till högskolan. Han hade snabbt bläddrat igenom en gratistidning och börjat fingra lite på sin mobil, när en man slog sig ner bredvid honom. Jan var inte blyg av sig och hade kort mött mannens blick när denne slog sig ner. Mörka ögon, nästan svarta. Mannens hår och det bockskägg han bar, var också svart. Detta i kombination med olivfärgad hy kunde tyda på utländskt ursprung. Något med mannen fick dock Jan att med stor säkerhet anta att han var svensk. Detta antagande verifierades av mannens första ord som uttalades utan brytning.
"Är ni intresserad av geometri?"
***
"Inte särskilt," svarade Jan. "Jag lärde mig en del om det på gymnasiet."
"Aha, men geometri är mycket intressant och dessutom oerhört viktigt. Låt mig förklara".
Medan mannen talade hade han tagit fram ett block med rutat papper som nu låg på det utfällda bordet framför honom. På detta började han rita en figur.
"Vad är detta?" frågade han.
Jan tittade på den enkla figuren mannen ritat med sin bläckpenna.
"En kvadrat," svarade han med en lite frågande ton. Nästa figur mannen ritade var en cirkel. Ritandet följdes återigen av samma fråga. Jan undrade var detta skulle leda men svarade ändå.
"En cirkel."
"Ja, det var en kvadrat och en cirkel," sa mannen. "Men ändå inte. En perfekt kvadrat och en perfekt cirkel går inte att avbilda. Hur noggrann man än är blir det lite fel. En perfekt cirkel finns endast i teorin. Detta gäller alla geometriska former".
Nu började Jan bli lite irriterad på mannen. Han började också märka att mannen luktade av något. Exotiska kryddor? Nej, vid närmare eftertanke var det nog rökelse. Hur som helst var lukten inte helt angenäm.
"Ja, det du säger stämmer nog men vad spelar det för roll?" frågade Jan. "Man räknar med perfekta geometriska figurer efter vissa formler. Att de sen inte går att avbilda perfekt borde inte ha någon större betydelse."
"Men det har stor betydelse!" sa mannen nästan för högt. "Titta här!"
Han slet av pappret och ritade ännu en kvadrat. Bredvid den ritade han en kub.
"Denna är platt," sa han och pekade med pennan på kvadraten. "Det är denna också," fortsatte han och indikerade kuben.
"Hjärnan lurar oss att den har tre dimensioner. Hela denna värld är platt," sa han och förde pennan upp och ner längs pappret. Vi kan överblicka hela, och om någon levde i den världen, skulle vi kunna se allt de gjorde."
Jan sa inget men han antog nu att något var kraftigt fel på mannen. Möjligen var han också farlig. Trots detta, hade hans resonemang väckt Jans intresse. Han förblev därför tyst och lät mannen fortsätta.
"Tänk dig nu att precis som 3-dimensionella föremål kan avbildas på papper, så kan också 4-dimensionella föremål avbildas," sa mannen medan han stirrade intensivt på Jan.
"Ok," sa Jan och tittade förundrat på mannen. "Hur då?"
"Jo, varje föremål i denna värld är en 3-dimensionell avbild av ett 4-dimensionellt föremål. Faktiskt är det så att hela denna värld har fyra fysiska dimensioner. Felet är bara att vi inte kan se det...men de kan."
Mannen tittade oroligt kring sig efter att han avslutat den sista meningen.
"Vem är de?" frågade Jan som trots att det ännu var ljust ute hade börjat känna sig något orolig och illa till mods.
"De som finns över oss och kring oss," svarade mannen. "De kan se oss men vi kan inte se dem," fortsatte han. "Det finns dock sätt att göra dem synliga och att se in i deras värld. Jag är den förste på hundratals år som lyckats. Jag har sett dem."
Jan var på väg hem från centralstationen. Medan han gick, tittade han upp mot den klara stjärnhimlen. Han kände igen vissa av de stjärnbilder han såg. Det var väldigt vackert, tyckte han. Sommarnatten hade hittills varit behagligt ljummen, men nu började plötsligt en kylig vind att blåsa. Tanken på det oändliga antalet stjärnor och det ändlösa tomrummet kring dem, fick Jan att rysa. Han tänkte på vad mannen hade sagt om att det finns fyra rums-dimensioner. Vad innebär det? Tankarna förde Jan tillbaka till det sista mannen hade sagt innan han stigit av tåget.
"Tack för att du lyssnade. Det var dock själviskt av mig att berätta, för nu vet de att du vet. De kommer att besöka dig...i dina drömmar."
Jan steg på tåget igen. På utsidan hade det sett ut som ett vanligt tåg. Han blev därför lite förvånad av att allt var i gråskalor på insidan. Det såg nästan svartvitt ut, med kraftigt ljus som då och då blixtrade in genom fönstren. Passagerarna såg också annorlunda ut än i vanliga fall. De var gråa men lystes upp innefrån av ett vitt ljus. Med tomma ögon såg de på honom när han gick förbi dem. Han ville ut därifrån, och slet därför upp dörren till nästa vagn när han kom fram till den. Han gick igenom den och möttes av något helt annat.
Här var färger men de såg inte ut som några färger han kom ihåg. Han försökte namge några av dem men det gick inte. Efter ett tag lade han märke till att någon stod framför honom. Han kände på sig att det var en kvinna, men ingen vanlig kvinna.
Hon var vacker på ett sätt som inte gick att beskriva med ord. Han visste dock att han inte kunde se hennes verkliga skönhet. Detta för att han inte var som hon.
"Vem är du?" frågade han med vördnad i rösten.
Kvinnan svarade med en varm röst som hördes i hans huvud och öron samtidigt. Jan tyckte orden och rösten kändes lena som honung.
"Människorna har under årtusendena givit mig många namn och titlar. Den mest passande är nog Väktaren vid tröskeln".
Kapitel 2: Främlingen
Han lämnade tågstationen genom huvudingången. Det var sen kväll och asfalten framför honom hade en lätt blåaktig ton, och glänste av regnvatten i skymningsljuset. Han höjde blicken från marken och såg att relativt få människor befann sig framför stationen. Skulle han ta en taxi eller bege sig gåendes in mot stan? Där han kommer ifrån brukar taxibilarna stå i kö framför centralstationen. Här, i denna håla var det annorlunda. Inte en endaste taxi syntes till och batteriet i hans telefon var urladdat.
Nåväl, jag får väl gå då, tänkte han och började bege sig i riktning mot ortens centrum. Just då började det regna igen. Först lite lätt för att sedan eskalera snabbt till ett riktigt ösregn. Trots sin hatt och trenchcoat huttrade han.
Han hann dock inte ta många steg innan en svart bil stannade framför honom. Trots bristande kunskaper inom området, såg han det var en amerikansk bil. Sidorutorna var blanka och svarta och nu sänktes den främre av dem ner. Ett ansikte uppenbarade sig framför honom. Det var en kvinna. Omåttligt vacker med svart, glänsade hår och ögon mörka som natten.
"Vill du ha lift?" frågade hon.
***
Han satt i den svarta bilen. Kvinnans telefon hade ringt kort efter han stigit in bilen, och hon var nu inbegripen i samtal på ett språk han inte förstod. Han kunde inte låta bli att studera henne. Språket lät östeuropeiskt och i kombination med hennes skarpa anletsdrag, lät det honom ana hennes ursprung. Hon rökte då och då medan hon talade, och han hade svårt att slita blicken från cigaretten mellan hennes karminröda läppar. Hennes hud var vit, väldigt vit. Det var nästan som om hon aldrig vistats ute i solljuset. Och hennes ögon... Han mötte dem då och då kort i backspegeln men kände sig vid dessa tillfällen tvingad att vända bort blicken. Det var inte bara att hennes ögon var mörka. De var verkligen alldeles svarta. Han var inte skrockfull och han trodde han inbillade sig, men när hon såg på honom kändes det som om hon såg djupt in i honom. In i hans själ.
----
Jan satt på tåget på väg till högskolan. Han hade snabbt bläddrat igenom en gratistidning och börjat fingra lite på sin mobil, när en man slog sig ner bredvid honom. Jan var inte blyg av sig och hade kort mött mannens blick när denne slog sig ner. Mörka ögon, nästan svarta. Mannens hår och det bockskägg han bar, var också svart. Detta i kombination med olivfärgad hy kunde tyda på utländskt ursprung. Något med mannen fick dock Jan att med stor säkerhet anta att han var svensk. Detta antagande verifierades av mannens första ord som uttalades utan brytning.
"Är ni intresserad av geometri?"
***
"Inte särskilt," svarade Jan. "Jag lärde mig en del om det på gymnasiet."
"Aha, men geometri är mycket intressant och dessutom oerhört viktigt. Låt mig förklara".
Medan mannen talade hade han tagit fram ett block med rutat papper som nu låg på det utfällda bordet framför honom. På detta började han rita en figur.
"Vad är detta?" frågade han.
Jan tittade på den enkla figuren mannen ritat med sin bläckpenna.
"En kvadrat," svarade han med en lite frågande ton. Nästa figur mannen ritade var en cirkel. Ritandet följdes återigen av samma fråga. Jan undrade var detta skulle leda men svarade ändå.
"En cirkel."
"Ja, det var en kvadrat och en cirkel," sa mannen. "Men ändå inte. En perfekt kvadrat och en perfekt cirkel går inte att avbilda. Hur noggrann man än är blir det lite fel. En perfekt cirkel finns endast i teorin. Detta gäller alla geometriska former".
Nu började Jan bli lite irriterad på mannen. Han började också märka att mannen luktade av något. Exotiska kryddor? Nej, vid närmare eftertanke var det nog rökelse. Hur som helst var lukten inte helt angenäm.
"Ja, det du säger stämmer nog men vad spelar det för roll?" frågade Jan. "Man räknar med perfekta geometriska figurer efter vissa formler. Att de sen inte går att avbilda perfekt borde inte ha någon större betydelse."
"Men det har stor betydelse!" sa mannen nästan för högt. "Titta här!"
Han slet av pappret och ritade ännu en kvadrat. Bredvid den ritade han en kub.
"Denna är platt," sa han och pekade med pennan på kvadraten. "Det är denna också," fortsatte han och indikerade kuben.
"Hjärnan lurar oss att den har tre dimensioner. Hela denna värld är platt," sa han och förde pennan upp och ner längs pappret. Vi kan överblicka hela, och om någon levde i den världen, skulle vi kunna se allt de gjorde."
Jan sa inget men han antog nu att något var kraftigt fel på mannen. Möjligen var han också farlig. Trots detta, hade hans resonemang väckt Jans intresse. Han förblev därför tyst och lät mannen fortsätta.
"Tänk dig nu att precis som 3-dimensionella föremål kan avbildas på papper, så kan också 4-dimensionella föremål avbildas," sa mannen medan han stirrade intensivt på Jan.
"Ok," sa Jan och tittade förundrat på mannen. "Hur då?"
"Jo, varje föremål i denna värld är en 3-dimensionell avbild av ett 4-dimensionellt föremål. Faktiskt är det så att hela denna värld har fyra fysiska dimensioner. Felet är bara att vi inte kan se det...men de kan."
Mannen tittade oroligt kring sig efter att han avslutat den sista meningen.
"Vem är de?" frågade Jan som trots att det ännu var ljust ute hade börjat känna sig något orolig och illa till mods.
"De som finns över oss och kring oss," svarade mannen. "De kan se oss men vi kan inte se dem," fortsatte han. "Det finns dock sätt att göra dem synliga och att se in i deras värld. Jag är den förste på hundratals år som lyckats. Jag har sett dem."
Jan var på väg hem från centralstationen. Medan han gick, tittade han upp mot den klara stjärnhimlen. Han kände igen vissa av de stjärnbilder han såg. Det var väldigt vackert, tyckte han. Sommarnatten hade hittills varit behagligt ljummen, men nu började plötsligt en kylig vind att blåsa. Tanken på det oändliga antalet stjärnor och det ändlösa tomrummet kring dem, fick Jan att rysa. Han tänkte på vad mannen hade sagt om att det finns fyra rums-dimensioner. Vad innebär det? Tankarna förde Jan tillbaka till det sista mannen hade sagt innan han stigit av tåget.
"Tack för att du lyssnade. Det var dock själviskt av mig att berätta, för nu vet de att du vet. De kommer att besöka dig...i dina drömmar."
Jan steg på tåget igen. På utsidan hade det sett ut som ett vanligt tåg. Han blev därför lite förvånad av att allt var i gråskalor på insidan. Det såg nästan svartvitt ut, med kraftigt ljus som då och då blixtrade in genom fönstren. Passagerarna såg också annorlunda ut än i vanliga fall. De var gråa men lystes upp innefrån av ett vitt ljus. Med tomma ögon såg de på honom när han gick förbi dem. Han ville ut därifrån, och slet därför upp dörren till nästa vagn när han kom fram till den. Han gick igenom den och möttes av något helt annat.
Här var färger men de såg inte ut som några färger han kom ihåg. Han försökte namge några av dem men det gick inte. Efter ett tag lade han märke till att någon stod framför honom. Han kände på sig att det var en kvinna, men ingen vanlig kvinna.
Hon var vacker på ett sätt som inte gick att beskriva med ord. Han visste dock att han inte kunde se hennes verkliga skönhet. Detta för att han inte var som hon.
"Vem är du?" frågade han med vördnad i rösten.
Kvinnan svarade med en varm röst som hördes i hans huvud och öron samtidigt. Jan tyckte orden och rösten kändes lena som honung.
"Människorna har under årtusendena givit mig många namn och titlar. Den mest passande är nog Väktaren vid tröskeln".
Kapitel 2: Främlingen
Han lämnade tågstationen genom huvudingången. Det var sen kväll och asfalten framför honom hade en lätt blåaktig ton, och glänste av regnvatten i skymningsljuset. Han höjde blicken från marken och såg att relativt få människor befann sig framför stationen. Skulle han ta en taxi eller bege sig gåendes in mot stan? Där han kommer ifrån brukar taxibilarna stå i kö framför centralstationen. Här, i denna håla var det annorlunda. Inte en endaste taxi syntes till och batteriet i hans telefon var urladdat.
Nåväl, jag får väl gå då, tänkte han och började bege sig i riktning mot ortens centrum. Just då började det regna igen. Först lite lätt för att sedan eskalera snabbt till ett riktigt ösregn. Trots sin hatt och trenchcoat huttrade han.
Han hann dock inte ta många steg innan en svart bil stannade framför honom. Trots bristande kunskaper inom området, såg han det var en amerikansk bil. Sidorutorna var blanka och svarta och nu sänktes den främre av dem ner. Ett ansikte uppenbarade sig framför honom. Det var en kvinna. Omåttligt vacker med svart, glänsade hår och ögon mörka som natten.
"Vill du ha lift?" frågade hon.
***
Han satt i den svarta bilen. Kvinnans telefon hade ringt kort efter han stigit in bilen, och hon var nu inbegripen i samtal på ett språk han inte förstod. Han kunde inte låta bli att studera henne. Språket lät östeuropeiskt och i kombination med hennes skarpa anletsdrag, lät det honom ana hennes ursprung. Hon rökte då och då medan hon talade, och han hade svårt att slita blicken från cigaretten mellan hennes karminröda läppar. Hennes hud var vit, väldigt vit. Det var nästan som om hon aldrig vistats ute i solljuset. Och hennes ögon... Han mötte dem då och då kort i backspegeln men kände sig vid dessa tillfällen tvingad att vända bort blicken. Det var inte bara att hennes ögon var mörka. De var verkligen alldeles svarta. Han var inte skrockfull och han trodde han inbillade sig, men när hon såg på honom kändes det som om hon såg djupt in i honom. In i hans själ.