Källa: http://www.tbg.nu/news_show/171381/1
----
Helt plötsligt stod han där i mörkret. Han kände sig yrvaken och fattade inte var han befann sig. Han hade kläder på sig och var tydligen kvar i skogen.
När han vaknat till lite mer började han bli orolig. Han kände i fickan och hittade sin nyckelknippa med den lilla LED-lampan. Den såg ut som en vanlig ficklampa i mini-format och gav ett ganska kraftigt sken.
Han lyste runt med den lite grann. Träd överallt. Gräs, annan växtlighet och jord på marken. Ingen speciell gång eller öppning mellan träden. Likadant i alla riktningar han pekade med ljuskäglan. Han lyste på marken. Han såg inga fotspår.
Vad hade hänt innan han hamnade här?
Han och Markus hade varit ute och kört. Egentligen var de på väg till Leif. De hade öl och sprit med sig. Det skulle bli som vanligt. De skulle supa hela kvällen hos Leffe och sen däcka och sova över. Denna kväll blev det inte så...
Markus hade pratat i bilen om hur mysigt det skulle vara att tälta i skogen. De träffade ju ändå Leif varje månad. Bara att ringa honom och säga att de inte kom. Det skulle bli ett äventyr precis som när de var barn.
Markus hade tydligen planerat detta redan innan de gav sig av. När de parkerat bilen och öppnat bakluckan, fanns där tält, sovsäckar, fotogenkök m.m. Allt som behövdes för att campa.
Lasse kände inte riktigt för det. Genom att i stort sett vara tyst hade han ändå gått med på Markus idé. Nu var de redan långt borta från bilen. Att kånka alla saker tillbaka kändes inte kul. Mörkret hade nästan fallit. Det var för sent att backa ur.
***
Träd, träd överallt träd, tills de äntligen fram till en glänta i skogen. Lasse tyckte att de hade gått länge. Han hade bara följt Markus. Markus hade redan korkat upp och hade under deras vandring sjungit olika sånger, den ena löjligare än den andra. När han kom fram till gläntan blev han alldeles tyst.
Det var väldigt vackert. Träden stod i en nästan perfekt cirkel runt gläntan. I mitten fanns en stor sten. Markus mindes att han tyckte stenen såg onaturligt stor ut. Den måste vara minst dubbelt så hög som en vuxen man. Han fick ett infall att gå dit och undersöka den, men det fick vänta till senare.
Marken var täckt av någon slags grön växtlighet. Lasse som egentligen var stadsmänniska, hade ingen aning vad det kallades. Markus lyste runt med ficklampan. Här och var verkade växtligheten ha dragit sig undan. Svårt att se, men dessa områden verkade ligga nästan symmetriskt kring den stora stenen. Av någon anledning gillade Lasse det inte.
Senare var tältet uppslaget. De låg där inne i sina sovsäckar. Tidigare hade de tillagat lite mat med fotogenköket. Markus hade druckit en hel del. Lasse hade tagit det lugnare och bara fått i sig några starköl.
Helt plötsligt kom Markus på att de inte ringt Leif. Han började fumla runt och hittade mobiltelefonen. Han försökte flera gånger men samtalet gick inte fram. Det verkade som mobilen hade täckning, men bara ett sorts brus hördes istället för att samtalet kopplades fram. Tyvärr hade Lasse inte sin mobil med sig.
Markus höll på att tjata ganska länge om hur sur Leffe skulle bli. Nu hade han ju suttit och väntat i timmar. Lasse sa inget, men i det ögonblicket kände han bara förakt för Markus. Hela den här grejen var hans idé. Om han brydde sig så mycket om vad Leif tyckte, borde han aldrig föreslagit det.
***
Lasse hade svårt att sova. Detta gällde inte Markus som nästan omedelbart hade däckat. Länge hade ljudliga fyllesnarkningar hörts från honom, men nu var han alldeles tyst. Lasse lyssnade efter ljud från skogen istället, men det var tyst. Onaturligt tyst, tyckte Lasse.
På något sätt måste Lasse ha lyckats somna, men nu var han vaken. Något hade väckt honom. Det var alldeles mörkt i tältet och lika tyst som innan...eller var det? Ett mycket lågfrekvent brummande ljud hördes. Mer som en vibration än ett ljud.
Lasse funderade på att väcka Markus. Han anade dock hur Markus skulle reagera, men var inte bara det som fick honom att låta bli. Något med ljudet fascinerade honom. Utan att veta varför förknippade han det med den stora, mossbetäckta stenen de sett utanför.
Han stirrade mot tältduken och försökte andas så tyst som möjligt. Inte för att han kände någon fara, utan för att höra ljudet bättre. Ljudet lät nu nästan som en sorts sång. Något uråldrigt som tycktes väcka ett minne hos honom.
Han visste inte hur länge han legat där i mörkret och lyssnat på ljudet eller "sången" som han börjat kalla det, när något förändrades. Sången tilltog i styrka. Det var nu tydligt att det var en kakafoni av röster, men inga vanliga röster. Mörka, brummande röster som fick luften att vibrera och marken att skaka.
Plötsligt syntes ett grönt ljus genom tältduken. Detta borde ha gjort honom skräckslagen. Konstigt nog kände han istället en sorts eufori inom sig. Han öppnade tältet och gick ut i natten.
Detta var det sista Lasses mindes förutom små fragment av...något. Ljudet, det gröna ljuset, och sen inget mer. Hur mycket Lasse än försökte kunde han inte komma ihåg vad som hänt. På något sätt hade han hamnat där han var nu. Tyvärr hade ingen aning var han var.
Han lyste runt med den lilla ficklampan igen. Alla riktningar såg likadana ut. Han såg upp mot himlen. På något sätt skulle man kunna navigera med hjälp av stjärnorna. En viss stjärna som alltid befann sig i norr? Äh, han struntade i det och började gå i den riktning han stått.
Han hade gått i över en timme. Ivarje fall trodde han det. Han hade inget armbandsur på sig och mobilen låg hemma. Han försökte spara på ficklampan, men lyste då och då för att se om något såg annorlunda ut. Nej, bara träd, träd och fler träd.
Gick han i cirklar? Hur stor var den här skogen egentligen? Han hade ingen aning. Nu hade han gått i vad som kändes som flera timmar. Flera gånger hade han fått grenar i ansiktet. En salt smak i munnen tydde på att han blödde i ansiktet. Det struntade han i. Han hade också slutat använda ficklampan.
Han gick och gick helt utan plan eller riktning. Att han inte såg någon förändring i sin omgivning, bekom honom inte längre. Kanske var det mörkret eller det rytmiska gåendet, men han hade börjat komma in i ett sorts meditativt tillstånd. Plötsligt befann han sig inte i skogen längre eller ivarje fall inte i denna skog.
***
Han såg människor samlade runt en stor sten. Nej, det var ingen sten utan ett enormt altare. Vid altaret stod en man. Han var klädd i vit kåpa med huvan uppfälld. Något glänste i hans hand. En kniv.
Lasse började höra samma ljud han hört tidigare. Den underliga, brummande sången. Den verkade komma från de människor (eller var det människor?) som var samlade kring altaret och mannen med kåpan. Något låg på altaret, något vitaktigt. En människa!
Nu började sången åter bli mer frenetisk. Det som mässades var gudanamn, men inte namn på gudar som dyrkades idag. Detta visste Lasse på något sätt. Rösterna kallade och något svarade. Luften kändes full av elektricitet och marken skakade.
Mannen som Lasse nu visste var överstepräst höjde sin dolk. Människan på altaret var en kvinna. Nej, inte en fullvuxen kvinna, bara en ung flicka! Det gröna ljuset syntes inne bland träden. Det verkade snabbt komma närmare. Överstenprästen, greppandes dolken med bägge händer, högg flickan rakt i hjärtat.
Nu såg Lasse var det gröna ljuset kom ifrån. Han bara skrek och skrek.
Lasse vaknade upp. Han måste ha svimmat. Han låg med ansiktet neråt. Blodsmaken i munnen hade blandats med smaken av jord. Han kände sig kraftlös, men lyckades ändå lyfta huvudet. Mellan träden såg han den stora mossbetäckta stenen. Han var tillbaks vid gläntan.
Nu började minnena komma tillbaka. Han hade sett något fruktansvärt, men hade det varit dröm eller verklighet? När han tänkte på det fick han känslan att det var ett minne, men ett uråldrigt sådant. Mörka eoner av tid hade förflutit sen händelsen vid altaret.
Varelsen han sett var svår att beskriva. En sorts enorm pelare av sjukligt grön eld. Elden verkade nästan vulkanisk men gav ingen värme. Han förstod att den var ond. Inte bara det, dess själva natur var död och föruttnelse. Han ville inte tänka på det mera, då han kände galenskapen krypa allt närmare.
Han reste sig upp och gick in i gläntan. Det var fortfarande mörkt och tältet såg han inte. Han kom fram till ett av de underliga områden där ingenting växte. Något låg på marken i det cirkel-formade området. Han lyste på det med ficklampan, och skrek till. Det var en avhuggen människoarm.
Han var alldeles vit i ansiktet och skakade av skräck. Ändå tvingade han sig själv att gå vidare till nästa område. Något låg där också... I lampans sken såg han Markus huvud! Ögonen var uppspärrade och munnen öppen i ett stelnat skri av fasa. Detta blev för mycket för Lasse. Han vände sig om och spydde upp allt han hade i magen.
***
Han brydde sig inte om att undersöka fler av de cirkelformade områdena. Han anade vad han skulle hitta. Istället gick han mot tältet. Markus mobiltelefon fungerade kanske nu och han måste ringa polisen så fort som möjligt.
Tältet låg i en hög på marken. Tältduken verkade ha huggits eller slitits sönder. Han rotade runt inne i det kollapsade tältet, men slutade plötsligt och skrek till. Han hade skurit sig på något. Han förde ner handen mera försiktigt, och plockade upp en machete. Den var täckt av torkat blod.
Nästa föremål han hittade var Markus mobiltelfon. Han låste upp den för att ringa nödnumret, men hindrade sig när han upptäckte något. Kamera-applikationen var igång. Markus hade tydligen filmat något, eftersom det fanns ett videoklipp daterat några timmar tidigare. Lasse tryckte på play.
Videoklippet startade. Markus hade filmat inne i tältet. Man kunde höra hur han andades häftigt och i bakgrunden det brummande ljudet. Han filmade mot tältets öppning. Genom den och tältduken syntes det gröna ljuset.
Markus var tydligen så rädd att han hade svårt att hålla kameran stilla. Han nästan hyperventilerade och ljudet av hans andhämtning blandades med något som lät som snyftningar. Helt plötsligt slets tältet upp och bilden dränktes i grönt ljus.
Man kunde höra hur Markus skrek till av chocken. Ändå fortsatte han att filma.
Efter en stund framträdde en mörk gestalt, upplyst bakifrån av det gröna ljuset. Något avlångt glänste i hans hand. Personen högg flera gånger mot Markus. Mobilen måste ha landat på marken, för nu syntes bara stjärnhimlen. Ett leende ansikte tittade in i mobil-kameran. Lasse kände igen sig själv.
***
Först kände sig Lasse alldeles galen. Det var som om årtusenden av minnen fyllde hans hjärna. Det var inga trevliga minnen. Hedniska ritualer, hemska varelser och människor som slaktades på de mest fruktansvärda sätt. Ofta var det han som hållit i kniven...
Översteprästen han sett, det var han själv. Flickan (som var oskuld) hade varit ett värdigt offer åt hans herre. Då hade han känt sjukliga känslor av njutning. Nu fyllde tårar hans ögon. Han plockade upp macheten från marken och högg sig själv i magen. Han föll ner på knä och tittade mot skogen. Det gröna ljuset kom allt närmare.
----
Helt plötsligt stod han där i mörkret. Han kände sig yrvaken och fattade inte var han befann sig. Han hade kläder på sig och var tydligen kvar i skogen.
När han vaknat till lite mer började han bli orolig. Han kände i fickan och hittade sin nyckelknippa med den lilla LED-lampan. Den såg ut som en vanlig ficklampa i mini-format och gav ett ganska kraftigt sken.
Han lyste runt med den lite grann. Träd överallt. Gräs, annan växtlighet och jord på marken. Ingen speciell gång eller öppning mellan träden. Likadant i alla riktningar han pekade med ljuskäglan. Han lyste på marken. Han såg inga fotspår.
Vad hade hänt innan han hamnade här?
Han och Markus hade varit ute och kört. Egentligen var de på väg till Leif. De hade öl och sprit med sig. Det skulle bli som vanligt. De skulle supa hela kvällen hos Leffe och sen däcka och sova över. Denna kväll blev det inte så...
Markus hade pratat i bilen om hur mysigt det skulle vara att tälta i skogen. De träffade ju ändå Leif varje månad. Bara att ringa honom och säga att de inte kom. Det skulle bli ett äventyr precis som när de var barn.
Markus hade tydligen planerat detta redan innan de gav sig av. När de parkerat bilen och öppnat bakluckan, fanns där tält, sovsäckar, fotogenkök m.m. Allt som behövdes för att campa.
Lasse kände inte riktigt för det. Genom att i stort sett vara tyst hade han ändå gått med på Markus idé. Nu var de redan långt borta från bilen. Att kånka alla saker tillbaka kändes inte kul. Mörkret hade nästan fallit. Det var för sent att backa ur.
***
Träd, träd överallt träd, tills de äntligen fram till en glänta i skogen. Lasse tyckte att de hade gått länge. Han hade bara följt Markus. Markus hade redan korkat upp och hade under deras vandring sjungit olika sånger, den ena löjligare än den andra. När han kom fram till gläntan blev han alldeles tyst.
Det var väldigt vackert. Träden stod i en nästan perfekt cirkel runt gläntan. I mitten fanns en stor sten. Markus mindes att han tyckte stenen såg onaturligt stor ut. Den måste vara minst dubbelt så hög som en vuxen man. Han fick ett infall att gå dit och undersöka den, men det fick vänta till senare.
Marken var täckt av någon slags grön växtlighet. Lasse som egentligen var stadsmänniska, hade ingen aning vad det kallades. Markus lyste runt med ficklampan. Här och var verkade växtligheten ha dragit sig undan. Svårt att se, men dessa områden verkade ligga nästan symmetriskt kring den stora stenen. Av någon anledning gillade Lasse det inte.
Senare var tältet uppslaget. De låg där inne i sina sovsäckar. Tidigare hade de tillagat lite mat med fotogenköket. Markus hade druckit en hel del. Lasse hade tagit det lugnare och bara fått i sig några starköl.
Helt plötsligt kom Markus på att de inte ringt Leif. Han började fumla runt och hittade mobiltelefonen. Han försökte flera gånger men samtalet gick inte fram. Det verkade som mobilen hade täckning, men bara ett sorts brus hördes istället för att samtalet kopplades fram. Tyvärr hade Lasse inte sin mobil med sig.
Markus höll på att tjata ganska länge om hur sur Leffe skulle bli. Nu hade han ju suttit och väntat i timmar. Lasse sa inget, men i det ögonblicket kände han bara förakt för Markus. Hela den här grejen var hans idé. Om han brydde sig så mycket om vad Leif tyckte, borde han aldrig föreslagit det.
***
Lasse hade svårt att sova. Detta gällde inte Markus som nästan omedelbart hade däckat. Länge hade ljudliga fyllesnarkningar hörts från honom, men nu var han alldeles tyst. Lasse lyssnade efter ljud från skogen istället, men det var tyst. Onaturligt tyst, tyckte Lasse.
På något sätt måste Lasse ha lyckats somna, men nu var han vaken. Något hade väckt honom. Det var alldeles mörkt i tältet och lika tyst som innan...eller var det? Ett mycket lågfrekvent brummande ljud hördes. Mer som en vibration än ett ljud.
Lasse funderade på att väcka Markus. Han anade dock hur Markus skulle reagera, men var inte bara det som fick honom att låta bli. Något med ljudet fascinerade honom. Utan att veta varför förknippade han det med den stora, mossbetäckta stenen de sett utanför.
Han stirrade mot tältduken och försökte andas så tyst som möjligt. Inte för att han kände någon fara, utan för att höra ljudet bättre. Ljudet lät nu nästan som en sorts sång. Något uråldrigt som tycktes väcka ett minne hos honom.
Han visste inte hur länge han legat där i mörkret och lyssnat på ljudet eller "sången" som han börjat kalla det, när något förändrades. Sången tilltog i styrka. Det var nu tydligt att det var en kakafoni av röster, men inga vanliga röster. Mörka, brummande röster som fick luften att vibrera och marken att skaka.
Plötsligt syntes ett grönt ljus genom tältduken. Detta borde ha gjort honom skräckslagen. Konstigt nog kände han istället en sorts eufori inom sig. Han öppnade tältet och gick ut i natten.
Detta var det sista Lasses mindes förutom små fragment av...något. Ljudet, det gröna ljuset, och sen inget mer. Hur mycket Lasse än försökte kunde han inte komma ihåg vad som hänt. På något sätt hade han hamnat där han var nu. Tyvärr hade ingen aning var han var.
Han lyste runt med den lilla ficklampan igen. Alla riktningar såg likadana ut. Han såg upp mot himlen. På något sätt skulle man kunna navigera med hjälp av stjärnorna. En viss stjärna som alltid befann sig i norr? Äh, han struntade i det och började gå i den riktning han stått.
Han hade gått i över en timme. Ivarje fall trodde han det. Han hade inget armbandsur på sig och mobilen låg hemma. Han försökte spara på ficklampan, men lyste då och då för att se om något såg annorlunda ut. Nej, bara träd, träd och fler träd.
Gick han i cirklar? Hur stor var den här skogen egentligen? Han hade ingen aning. Nu hade han gått i vad som kändes som flera timmar. Flera gånger hade han fått grenar i ansiktet. En salt smak i munnen tydde på att han blödde i ansiktet. Det struntade han i. Han hade också slutat använda ficklampan.
Han gick och gick helt utan plan eller riktning. Att han inte såg någon förändring i sin omgivning, bekom honom inte längre. Kanske var det mörkret eller det rytmiska gåendet, men han hade börjat komma in i ett sorts meditativt tillstånd. Plötsligt befann han sig inte i skogen längre eller ivarje fall inte i denna skog.
***
Han såg människor samlade runt en stor sten. Nej, det var ingen sten utan ett enormt altare. Vid altaret stod en man. Han var klädd i vit kåpa med huvan uppfälld. Något glänste i hans hand. En kniv.
Lasse började höra samma ljud han hört tidigare. Den underliga, brummande sången. Den verkade komma från de människor (eller var det människor?) som var samlade kring altaret och mannen med kåpan. Något låg på altaret, något vitaktigt. En människa!
Nu började sången åter bli mer frenetisk. Det som mässades var gudanamn, men inte namn på gudar som dyrkades idag. Detta visste Lasse på något sätt. Rösterna kallade och något svarade. Luften kändes full av elektricitet och marken skakade.
Mannen som Lasse nu visste var överstepräst höjde sin dolk. Människan på altaret var en kvinna. Nej, inte en fullvuxen kvinna, bara en ung flicka! Det gröna ljuset syntes inne bland träden. Det verkade snabbt komma närmare. Överstenprästen, greppandes dolken med bägge händer, högg flickan rakt i hjärtat.
Nu såg Lasse var det gröna ljuset kom ifrån. Han bara skrek och skrek.
Lasse vaknade upp. Han måste ha svimmat. Han låg med ansiktet neråt. Blodsmaken i munnen hade blandats med smaken av jord. Han kände sig kraftlös, men lyckades ändå lyfta huvudet. Mellan träden såg han den stora mossbetäckta stenen. Han var tillbaks vid gläntan.
Nu började minnena komma tillbaka. Han hade sett något fruktansvärt, men hade det varit dröm eller verklighet? När han tänkte på det fick han känslan att det var ett minne, men ett uråldrigt sådant. Mörka eoner av tid hade förflutit sen händelsen vid altaret.
Varelsen han sett var svår att beskriva. En sorts enorm pelare av sjukligt grön eld. Elden verkade nästan vulkanisk men gav ingen värme. Han förstod att den var ond. Inte bara det, dess själva natur var död och föruttnelse. Han ville inte tänka på det mera, då han kände galenskapen krypa allt närmare.
Han reste sig upp och gick in i gläntan. Det var fortfarande mörkt och tältet såg han inte. Han kom fram till ett av de underliga områden där ingenting växte. Något låg på marken i det cirkel-formade området. Han lyste på det med ficklampan, och skrek till. Det var en avhuggen människoarm.
Han var alldeles vit i ansiktet och skakade av skräck. Ändå tvingade han sig själv att gå vidare till nästa område. Något låg där också... I lampans sken såg han Markus huvud! Ögonen var uppspärrade och munnen öppen i ett stelnat skri av fasa. Detta blev för mycket för Lasse. Han vände sig om och spydde upp allt han hade i magen.
***
Han brydde sig inte om att undersöka fler av de cirkelformade områdena. Han anade vad han skulle hitta. Istället gick han mot tältet. Markus mobiltelefon fungerade kanske nu och han måste ringa polisen så fort som möjligt.
Tältet låg i en hög på marken. Tältduken verkade ha huggits eller slitits sönder. Han rotade runt inne i det kollapsade tältet, men slutade plötsligt och skrek till. Han hade skurit sig på något. Han förde ner handen mera försiktigt, och plockade upp en machete. Den var täckt av torkat blod.
Nästa föremål han hittade var Markus mobiltelfon. Han låste upp den för att ringa nödnumret, men hindrade sig när han upptäckte något. Kamera-applikationen var igång. Markus hade tydligen filmat något, eftersom det fanns ett videoklipp daterat några timmar tidigare. Lasse tryckte på play.
Videoklippet startade. Markus hade filmat inne i tältet. Man kunde höra hur han andades häftigt och i bakgrunden det brummande ljudet. Han filmade mot tältets öppning. Genom den och tältduken syntes det gröna ljuset.
Markus var tydligen så rädd att han hade svårt att hålla kameran stilla. Han nästan hyperventilerade och ljudet av hans andhämtning blandades med något som lät som snyftningar. Helt plötsligt slets tältet upp och bilden dränktes i grönt ljus.
Man kunde höra hur Markus skrek till av chocken. Ändå fortsatte han att filma.
Efter en stund framträdde en mörk gestalt, upplyst bakifrån av det gröna ljuset. Något avlångt glänste i hans hand. Personen högg flera gånger mot Markus. Mobilen måste ha landat på marken, för nu syntes bara stjärnhimlen. Ett leende ansikte tittade in i mobil-kameran. Lasse kände igen sig själv.
***
Först kände sig Lasse alldeles galen. Det var som om årtusenden av minnen fyllde hans hjärna. Det var inga trevliga minnen. Hedniska ritualer, hemska varelser och människor som slaktades på de mest fruktansvärda sätt. Ofta var det han som hållit i kniven...
Översteprästen han sett, det var han själv. Flickan (som var oskuld) hade varit ett värdigt offer åt hans herre. Då hade han känt sjukliga känslor av njutning. Nu fyllde tårar hans ögon. Han plockade upp macheten från marken och högg sig själv i magen. Han föll ner på knä och tittade mot skogen. Det gröna ljuset kom allt närmare.