Källa: https://www.flashback.org/t1019285
----
Ganska exakt två år innan trippen jag ska berätta om utspelar sig, råkade jag ut för en relativt kraftig psykos. Enligt familj, vänner och i efterhand även mig själv, så hade jag visserligen betett mig märkligt i månader innan psykosen bröt ut på allvar (förmodligen som en följd av för mycket droger), men det var under och efter ett svampintag som min verklighetsuppfattning försvann på allvar. Akuta konsekvenser blev LPT (lag om psykisk tvångsvård) i några veckor, att mina föräldrar fick reda på varenda substans jag intagit genom åren och andra mindre behagliga upplevelser.
När jag övertygat läkarna om att jag inte hörde hemma bland skrikande aspergerssjuka och prinsar som väntade på att återvända till sina slott, fick jag efter mycket om och men komma ut i det fria igen. Fick falska löften om att jag skulle dö eller bli psykotisk igen om jag någonsin tog en illegal drog igen och tvingad att lämna urinprov flera gånger i veckan, trots att jag var myndig. Jag blev genom detta drogfri i ett halvår för första gången sedan jag tog mitt första bloss på en marijuanacigarett, men det var inte enbart positivt, eftersom avsaknaden av droger (främst ecstasy) var så stor att det hade stor påverkan i att jag blev deprimerad. När depressionen tog sin kulmen försökte jag till och med ta livet av mig, men misslyckades som tur var.
Psykologbesöken, som till en början hade handlat om att manipulera mig till att de skattefria drogerna var fel men att de lagliga var okej, bytte efter mitt dopp i badkaret ämne till att handla om vad som gjorde mig deprimerad. Man ansåg att jag hade använt droger som självmedicinering, vilket delvis undermedvetet måste vara sant, men samtidigt långt från hela sanningen. Man tyckte även läge att byta ut droger mot andra droger, så jag blev tillskriven antidepressiv medicin. Ångesten som tryckte i magen var inte tillräcklig för att jag skulle få bensodiazepiner utskrivet, med tanke på mitt tidigare missbruk, så jag fick nöja med endast zoloft/sertralin, vilket hjälpte mig att nå lite högre upp i serotoninnivåerna, men det såg även till att jag inte kunde skratta längre och blev apatisk. Drack väldigt mycket alkohol och rökte mängder med cigg under denna period, för att jag hade svårt att känna glädje, vilket har gjort att jag successivt närmat mig min faders sjukdom, alkoholism.
Nästan ett år efter att jag blivit psykotisk hade jag lyckats styra upp mitt liv ganska väl. Sade nej till att sjukskriva mig, jobbade heltid och fixade egen lägenhet, eftersom jag inte längre stod ut att bo hemma med min trångsynta moder. Droger började jag använda igen successivt efter att jag slutat lämna urinprov. Till en början testade jag att röka gräs, vilket som enligt egen förväntan gick utmärkt, även om jag upptäckte att jag inte längre uppskattade ruset. Kärleken till amfetamin och benso fanns kvar, men jag lät det inte längre gå överstyr, utan höll det på en okej nivå. Testade även opioider för första gången, vilket gick desto mer överstyr, om än bara i perioder.
Idag har jag bytt arbete mot studier, Stockholm mot Linköping, frekvent bruk av opioider, amfetamin, alkohol och cigaretter mot snus, träning, bra kost och sömn (för första gången utan mediciner sedan jag hamnade på sjukhus). En del vänner har lämnats bakom, på gott och ont. Min syn på livet har skiftat från pessimistisk till hoppfull. Jag mår bra helt enkelt. Men efter noggrant övervägande har jag kommit fram till två saker: Psykedelika är den drogtypen som gör minst skada på min kropp och tillför mest till mitt liv. Varför? Ja, det är vad jag tänkt berätta nu, efter denna långa prolog.
Fredag. Lektionerna är slut för den här veckan och helgen stundar. Min rumskamrat och tillika en av mina bästa kompisar utnyttjar ledigheten med en Stockholmsresa, medan jag tar tillfället i akt, fullständigt planerat, att trippa på LSD. Jag hade nämligen kommit underfund med att jag kommer känna mig som tryggast om jag gör den här resan helt ensam. För att göra ensamhets- och trygghetsperspektivet lite större, så hade jag även bestämt att inte berätta om min resa förens den var över, för någon av mina närmaste vänner, med intuitionen att inte oroa dem och själv slippa skuldkänslor för att jag i deras ögon leker med elden, vilket hade kunnat vara sant, om det inte hade varit falskt. Orkade helt enkelt inte med några överläggningar från någon utan insikt i psykedelika om riskerna, utan förberedde istället den biten via dokumentärer, Flashback och andra mer objektiva kanaler. Jag sökte dock inte information för att jag var helt färsk på ämnet (hade testat LSD flera gånger tidigare), utan snarare för att friska upp minnet. Framför allt hade jag lyssnat på mig själv och vilka riskerna var. Den mest påtagande var naturligtvis risken för återfall i psykotiskt tillstånd, men jag förkastade denna i och med att jag minns vad som gjorde min verklighetsuppfattning skev.
Ytterligare förberedelser var ett kylskåp och skafferi fyllt med snus, läsk, godis och klubbor, samt folköl. Hade funderat på att köpa någon form av sprit att ha som ångestdämpande också, som säkerhet, men orkade inte med en extra tur till stan till sist, utan tänkte att folkölen får räcka. Hade dagen innan också fått en idé om att ta en löptur innan, för att få den där underbara känslan av tillfredställelse, nöjdhet och eufori lagom till att jag tar min lapp. Så efter maten sprang jag några kilometer innan jag duschade och till sist lade den syraindränkta pappersbiten på tungan och sög.
Ganska snart började jag hamna i samvetstvister med mig själv om huruvida jag skulle bryta mitt försök att sluta röka och unna mig cigg dagen till ära (hade vid tillfället haft ett rekordlångt bryt från cigaretter på över en månad). Efter noggrant övervägande kom jag fram till att det var värt för upplevelsen, liksom att det var lika bra utifall att jag skulle känna sug för det senare. Ville inte riskera att behöva navigera till centrum genom en astral värld. Jag hatar måsten mer än någonting annat och det blir knappast bättre av att behöva tampas med tvång när sinnesintrycken är ökade till det fyrdubbla.
Jag begav mig således iväg mot centrum. Hade bestämt mig för att strunta i tiden, men uppskattningsvis så hade det gått tjugo minuter sedan jag började suga på lappen, som numera alltså var svald. Jag började märka de första effekterna: En känsla av att svagt insjukna, kroppen kändes mjukare, liksom sinnet.
Väl framme i affären, som bara ligger några minuter bort från där jag bor, gick jag direkt in genom kassorna och ställde mig i kön, som skulle visa sig vara seg - riktigt seg. Märkte hur perceptionsförmågan började förändras: Stirrade på tuggummi/godis-hyllan och märkte att allt inte längre såg ut som det brukade. Inga direkta hallucinationer ännu, men det var ett djup i det som min synliga perception fångade upp.
Även mina tankegångar började att fördjupas, då jag ganska snart började tolka kassörskorna som robotar, om än på symbolisk nivå. Det kändes på något sätt bara så tragiskt att se hur de satt där och knappade i varor som kom på rullband, timme efter timme, dag efter dag, år efter år. Människorna som var där och handlade, inklusive jag själv, lika robotiserade i våra dagliga, systematiska och instinktiva inköp.
Efter en oerhört lång väntan i en kö som inte var alltför lång från början, hade jag till sist styrt ciggen och var på väg tillbaka. Världen var på sin spets och jag kände att det inte var långt kvar innan lapparna skulle slå på allvar. Innan jag hann hem fick jag ett infall i att jag skulle testa att krama ett träd. Enligt Lasse Åbergs “Hälsoresan” så ska ju det tydligen vara ett bra sätt att hämta energi, så jag tänkte att det kunde vara värt ett försök. Trots att allt är tillåtet när man är trippad, så kände jag dock för att undvika folk när jag gjorde detta, för att inte väcka onödig uppmärksamhet. Testade hur som helst och visst var det skönt (det är ju för det mesta skönt att krama om någonting), men någon överdriven energi kan jag inte påstå att jag kände strömma in i mig och min själ.
När jag åter nådde hemmets trygg korridorer började jag dock fyllas med energi. Hoppades på att få lite skrattnojjor av en Johan Glans-DVD, men stängde ganska snart av den då den började kännas obehaglig. Tänkte att det istället var läge för att förbereda sig för en explosionsartad kickoff och göra sig redo för att bara släppa allt och flyta med i det som höll på att hända, så jag satte istället på Pink Floyds fantastiska album “Dark Side of The Moon” och lade mig på en madrass mitt på golvet och blundade.
Nu började tankegångarna bli skevare och skevare. Jag kunde ana hallucinationer, men minns inte vad det första var som förändrades. Jag började istället flyta med i musiken och fundera över det som kom mig för. Allt var väldigt fridfyllt. Jag hade inte den där klumpen i magen, som jag kännt i princip varje gång jag trippat tidigare.
När skivan var slut blev det lite svårare att välja vad jag skulle lyssna på, men kom till slut fram till att sätta på “D’you know what I mean” med Oasis. Syran började trycka på ut av helvete och rummet började transformeras. De neddragna persiennerna började röra sig unisont, i klassisk psykedelisk manér. Jag har aldrig förknippat syra med fraktaler, utan vad som brukar hända och hände även denna gång, var att jag började tolka in rummet som en del i mina tankar. Min hjärna och mina tankar, musiken och omgivningen vävdes in i en mystisk symbios, så väl psykiskt som i dess fysiska rörelse.
Plötsligt, efter att åter ha stängt ögonen och bestämt mig för att koncentrera mig på att flyta med i musiken, upptäckte jag att även musiken var förändrad. Den var djupare än någonsin förr och jag upplevde den på ett helt annat sätt än någonsin tidigare. Jag kunde följa med och känna, nästan se, varje ton och takt.
Det är svårt att minnas helt i vilken ordning tankar kommer och går, men någonstans under tiden att jag lyssnat på musik hade jag började diskutera droger med mig själv, som jag gör i princip hela tiden. När jag låg där och upplevde syrans makalösa effekter på mig själv och framför allt musiken, kunde jag inte längre förstå varför jag genom åren envisats med att köra i mig så mycket gift som förstör min kropp. Jag betraktar dock inte LSD och psykedelika som gift, utan vad jag insåg var att dessa droger skiljer sig fundamentalt mot alla andra rusgivande substanser. Det enda psykedeliska droger gör är att förstärka sinnesuttryck och känslor tusenfalt, oavsett om dessa känslor är positiva eller negativa. Så när det finns någonting så underbart som musik - varför dricka alkohol, snorta amfetaminer eller ens… poppa ecstasy (min traditionella favoritdrog)? Dessa substanser är bara direkt skadliga; de överflödar hjärnan med dopamin, noradrenalin och serotonin för en stund för att sedan lämna den tom i dagar efteråt. Det är som Daniel Craig uttrycker det i “Layer Cake”: “Good time today, stupid tomorrow.”
Jag anser, även nu efteråt, att ovanstående resonemang är gott för hur man bör ser på droger, samtidigt som jag nog överskattade musikens njutbarhet när man är nykter. Visst är den härlig även då, men det krävs någon form av drog till ekvationen för att den ska kunna slå ut centralstimulantia och alkohol.
Intrycken från omgivningen hade under tiden hunnit bli väldigt många och intensiva under en lång tid nu. Trots att musiken var fantastisk, jag mådde bra och kände mig trygg så började det bli jobbigt. Det var helt enkelt för mycket aktivitet i hjärnan och jag kunde inte längre slappna av.
Allteftersom tiden gick och det inte blev lugnare, började jag desperat leta efter lösningar. Gick fram och tillbaka mellan soffan, madrassen och sängen, bytte musik fram och tillbaka, tände en cigg, tog en snus - men ingenting hjälpte. Förbannade mig över att jag struntat att skaffa varesig benso eller sprit. Försökte halsa i mig folköl, men lyckades bara få i mig några klunkar i taget, innan jag blev ofokuserad. Funderade över om en polare, som jag talat med tidigare i veckan, fortfarande hade några valium kvar, men kom snabbt fram till att det bara skulle bli jobbigt att ta sig in till stan, om han ens hade några kvar.
Skräckinjagande tankar drog sig mot vad som nämnts i dokumentärer jag sett och som jag själv kommit fram till under tidigare trippar, att en del människor får så obehagliga upplevelser att de inte ser någon annan utväg än att “trycka på escape“, vilket gjorde mig livrädd och jag fortsatte att desperat försöka finna lugnet.
Jag slängde till slut på Pink Floyds “The Division Bell”, lade mig i sängen med täcket över mig. Hittade ingen bekväm position utan vände från mage till rygg till sida. Vad som samtidigt hände var att jag började konfronteras av en rad frågor, jag blev ställd mot väggen av mig själv och istället för att försöka ignorera det, som jag gjort under tidigare trippar, så försökte jag tänka så klart jag kunde över hur jag borde besvara/hantera dessa. Det var som att de val jag gjort det senaste året plötsligt kom till ytan för min beskådning. Jag tolkar denna fas av trippen som en sådan jag tror att Hunter S. Thompson syftar på med citatet: "The acid had shifted gears on him; the next phase would probably be one of those hellishly intense introspective nightmares. Four hours or so of catatonic despair; but nothing physical, nothing dangerous".
Detta ledde mig så småningom till en rad insikter. Jag såg bakom min flytt från Stockholm till Linköping: Varför hade jag lämnat i princip alla jag älskar? Nog för att det var bra att jag blivit sundare genom flytten, men eftersom jag mer eller mindre isolerat mig från social gemenskap den senaste tiden, på grund av att jag inte längre tyckte att det var värt att spendera tid och pengar krogen och inte lärt känna speciellt många här nere, så insåg jag att jag distanserat mig till en av de viktigaste bitarna i en persons psykiska hälsa; närhet till andra människor.
En efter en såg jag sedan mina nära relationer och tolkade dem. Gick igenom mina vänner och insåg att jag höll på att tappa kontakt med en del av dem. Även om jag var medveten om att de inte bara skulle försvinna, så förstod jag att det var dags att uppdatera mig mer i vad som hände i deras liv, inte minst för att vi inte ses lika ofta för tillfället.
Likaså började jag fundera över min familj. Nog för att jag och min mor har väldigt skilda åsikter om hur livet bör levas, så kände jag sorg över att jag de senaste åren försökt fly den som försöker hjälpa mig mest. Det enda hon egentligen vill är ju att jag ska vara lycklig och må bra.
Min bror har jag fått upp kontakten med, men jag borde nog visa mer att jag finns för honom om han behöver prata. Hade relativt nyligen fått reda på att han röker cannabis dagligen, som jag gjorde tidigare, och även brukar en rad andra droger sporadiskt. Hur bra är det egentligen att hans storebror föregår med dåligt exempel? Inte för att jag direkt anser att det han gör är fel, men det kan vara svårt att reflektera över sitt drogande under den inledande romantiska fasen.
Den siste familjemedlemmen är min far, som jag ställde mig frågande, tveksam och oroad över. Det finns ingen i hela världen som jag tycker mer synd om. Han förlorade genom sitt alkoholmissbruk förmågan att prata ordentligt för några år sedan och hade fram tills nyligen hållit sig nykter och verkligen försökt att styra upp sitt liv, men ingenting verkar ordna sig. Inga vänner kvar och själv finns man inte i närheten eller tar sig tid att träffa honom så mycket som en son borde. Samtidigt så känner man en sådan sorg över att han är så miserabel i hans nyligen återupptagna supande och genom det jobbförlust, vilket väcker en mängd gamla svarta minnen och nya mörka känslor, hur mycket man än inte vill att det ska vara så.
Det var bevisligen väldigt mycket som kom till ytan under denna bit av trippen och jag antog att meningen var att jag skulle försöka reflektera över hur dessa dunkla sanningar bäst bör tacklas. Vad jag kom fram till, för att försöka samla detta virrvarr av tankar, var framför allt att jag bör flytta upp till Stockholm igen och börja umgås mer med mina nära och kära, samt att jag bör lägga ner aktiviteter så som datorspelandet för att det objektivt sätt bara gör mig arg och tar upp tid som jag egentligen borde lägga på att plugga och utveckla min enda verkliga talang, som jag ser det; pianot, även om det kanske aldrig kommer bli någonting jag kan försörja mig på.
Plötsligt var det som att min hjärna, själ och mitt ego äntligen gav upp; den klarade helt enkelt inte av alla intryck som strömmade in. Jag fylldes av ett enormt lugn inom mig som jag inte kan jämföra med någonting jag upplevt tidigare, drogad eller nykter. Jag insåg omedelbart att detta måste vara vad folk kallar ‘egodöd’. Kan, liksom första gången jag blev ead, naturligtvis inte förklara känslan, men klart var att jag fångade upp en tidigare outforskad pusselbit av vad det innebär att vara trippad. Jag blev totalt befriad, inte längre behövde känna någon press eller stress över all information som strömmade in i mig, utan jag kunde istället äntligen endast njuta av att vara trippad, vilket plötsligt var i klass med behagligheten från ett ecstasyrus.
Hallucinationer strömmade ut från allt som fanns i synfältet, men min hjärna var fullständigt anpassad efter att ta in dessa, vilket gjorde att jag kunde njuta av mina tripp fullt ut. Minns speciellt att jag lyssnade till “Strawberry Fields Forever” med The Beatles och förstod dess innersta mening. Denna låt är helt enkelt skriven som en definition av den psykedeliska (LSD)världen.
Lycklig av att äntligen förstå och tillhöra gruppen som anser den psykedeliska vistelsen som “The most signifikant event of their lives”, fortsatte jag sedan natten med underbar musik, musikvideos och masturbering. Jag hade traditionsenligt svårt att sova när trippen började lägga sig, men det spelade mig ingen roll, eftersom psykedelikan hade haft den verkan den är skapt för: att få människan att konfronteras med sina problem och påminna oss om att uppskatta livet för vad det är - underbart!
----
wsb
Bakgrund
Ganska exakt två år innan trippen jag ska berätta om utspelar sig, råkade jag ut för en relativt kraftig psykos. Enligt familj, vänner och i efterhand även mig själv, så hade jag visserligen betett mig märkligt i månader innan psykosen bröt ut på allvar (förmodligen som en följd av för mycket droger), men det var under och efter ett svampintag som min verklighetsuppfattning försvann på allvar. Akuta konsekvenser blev LPT (lag om psykisk tvångsvård) i några veckor, att mina föräldrar fick reda på varenda substans jag intagit genom åren och andra mindre behagliga upplevelser.
När jag övertygat läkarna om att jag inte hörde hemma bland skrikande aspergerssjuka och prinsar som väntade på att återvända till sina slott, fick jag efter mycket om och men komma ut i det fria igen. Fick falska löften om att jag skulle dö eller bli psykotisk igen om jag någonsin tog en illegal drog igen och tvingad att lämna urinprov flera gånger i veckan, trots att jag var myndig. Jag blev genom detta drogfri i ett halvår för första gången sedan jag tog mitt första bloss på en marijuanacigarett, men det var inte enbart positivt, eftersom avsaknaden av droger (främst ecstasy) var så stor att det hade stor påverkan i att jag blev deprimerad. När depressionen tog sin kulmen försökte jag till och med ta livet av mig, men misslyckades som tur var.
Psykologbesöken, som till en början hade handlat om att manipulera mig till att de skattefria drogerna var fel men att de lagliga var okej, bytte efter mitt dopp i badkaret ämne till att handla om vad som gjorde mig deprimerad. Man ansåg att jag hade använt droger som självmedicinering, vilket delvis undermedvetet måste vara sant, men samtidigt långt från hela sanningen. Man tyckte även läge att byta ut droger mot andra droger, så jag blev tillskriven antidepressiv medicin. Ångesten som tryckte i magen var inte tillräcklig för att jag skulle få bensodiazepiner utskrivet, med tanke på mitt tidigare missbruk, så jag fick nöja med endast zoloft/sertralin, vilket hjälpte mig att nå lite högre upp i serotoninnivåerna, men det såg även till att jag inte kunde skratta längre och blev apatisk. Drack väldigt mycket alkohol och rökte mängder med cigg under denna period, för att jag hade svårt att känna glädje, vilket har gjort att jag successivt närmat mig min faders sjukdom, alkoholism.
Nästan ett år efter att jag blivit psykotisk hade jag lyckats styra upp mitt liv ganska väl. Sade nej till att sjukskriva mig, jobbade heltid och fixade egen lägenhet, eftersom jag inte längre stod ut att bo hemma med min trångsynta moder. Droger började jag använda igen successivt efter att jag slutat lämna urinprov. Till en början testade jag att röka gräs, vilket som enligt egen förväntan gick utmärkt, även om jag upptäckte att jag inte längre uppskattade ruset. Kärleken till amfetamin och benso fanns kvar, men jag lät det inte längre gå överstyr, utan höll det på en okej nivå. Testade även opioider för första gången, vilket gick desto mer överstyr, om än bara i perioder.
Idag har jag bytt arbete mot studier, Stockholm mot Linköping, frekvent bruk av opioider, amfetamin, alkohol och cigaretter mot snus, träning, bra kost och sömn (för första gången utan mediciner sedan jag hamnade på sjukhus). En del vänner har lämnats bakom, på gott och ont. Min syn på livet har skiftat från pessimistisk till hoppfull. Jag mår bra helt enkelt. Men efter noggrant övervägande har jag kommit fram till två saker: Psykedelika är den drogtypen som gör minst skada på min kropp och tillför mest till mitt liv. Varför? Ja, det är vad jag tänkt berätta nu, efter denna långa prolog.
Trippen
Fredag. Lektionerna är slut för den här veckan och helgen stundar. Min rumskamrat och tillika en av mina bästa kompisar utnyttjar ledigheten med en Stockholmsresa, medan jag tar tillfället i akt, fullständigt planerat, att trippa på LSD. Jag hade nämligen kommit underfund med att jag kommer känna mig som tryggast om jag gör den här resan helt ensam. För att göra ensamhets- och trygghetsperspektivet lite större, så hade jag även bestämt att inte berätta om min resa förens den var över, för någon av mina närmaste vänner, med intuitionen att inte oroa dem och själv slippa skuldkänslor för att jag i deras ögon leker med elden, vilket hade kunnat vara sant, om det inte hade varit falskt. Orkade helt enkelt inte med några överläggningar från någon utan insikt i psykedelika om riskerna, utan förberedde istället den biten via dokumentärer, Flashback och andra mer objektiva kanaler. Jag sökte dock inte information för att jag var helt färsk på ämnet (hade testat LSD flera gånger tidigare), utan snarare för att friska upp minnet. Framför allt hade jag lyssnat på mig själv och vilka riskerna var. Den mest påtagande var naturligtvis risken för återfall i psykotiskt tillstånd, men jag förkastade denna i och med att jag minns vad som gjorde min verklighetsuppfattning skev.
Ytterligare förberedelser var ett kylskåp och skafferi fyllt med snus, läsk, godis och klubbor, samt folköl. Hade funderat på att köpa någon form av sprit att ha som ångestdämpande också, som säkerhet, men orkade inte med en extra tur till stan till sist, utan tänkte att folkölen får räcka. Hade dagen innan också fått en idé om att ta en löptur innan, för att få den där underbara känslan av tillfredställelse, nöjdhet och eufori lagom till att jag tar min lapp. Så efter maten sprang jag några kilometer innan jag duschade och till sist lade den syraindränkta pappersbiten på tungan och sög.
Ganska snart började jag hamna i samvetstvister med mig själv om huruvida jag skulle bryta mitt försök att sluta röka och unna mig cigg dagen till ära (hade vid tillfället haft ett rekordlångt bryt från cigaretter på över en månad). Efter noggrant övervägande kom jag fram till att det var värt för upplevelsen, liksom att det var lika bra utifall att jag skulle känna sug för det senare. Ville inte riskera att behöva navigera till centrum genom en astral värld. Jag hatar måsten mer än någonting annat och det blir knappast bättre av att behöva tampas med tvång när sinnesintrycken är ökade till det fyrdubbla.
Jag begav mig således iväg mot centrum. Hade bestämt mig för att strunta i tiden, men uppskattningsvis så hade det gått tjugo minuter sedan jag började suga på lappen, som numera alltså var svald. Jag började märka de första effekterna: En känsla av att svagt insjukna, kroppen kändes mjukare, liksom sinnet.
Väl framme i affären, som bara ligger några minuter bort från där jag bor, gick jag direkt in genom kassorna och ställde mig i kön, som skulle visa sig vara seg - riktigt seg. Märkte hur perceptionsförmågan började förändras: Stirrade på tuggummi/godis-hyllan och märkte att allt inte längre såg ut som det brukade. Inga direkta hallucinationer ännu, men det var ett djup i det som min synliga perception fångade upp.
Även mina tankegångar började att fördjupas, då jag ganska snart började tolka kassörskorna som robotar, om än på symbolisk nivå. Det kändes på något sätt bara så tragiskt att se hur de satt där och knappade i varor som kom på rullband, timme efter timme, dag efter dag, år efter år. Människorna som var där och handlade, inklusive jag själv, lika robotiserade i våra dagliga, systematiska och instinktiva inköp.
Efter en oerhört lång väntan i en kö som inte var alltför lång från början, hade jag till sist styrt ciggen och var på väg tillbaka. Världen var på sin spets och jag kände att det inte var långt kvar innan lapparna skulle slå på allvar. Innan jag hann hem fick jag ett infall i att jag skulle testa att krama ett träd. Enligt Lasse Åbergs “Hälsoresan” så ska ju det tydligen vara ett bra sätt att hämta energi, så jag tänkte att det kunde vara värt ett försök. Trots att allt är tillåtet när man är trippad, så kände jag dock för att undvika folk när jag gjorde detta, för att inte väcka onödig uppmärksamhet. Testade hur som helst och visst var det skönt (det är ju för det mesta skönt att krama om någonting), men någon överdriven energi kan jag inte påstå att jag kände strömma in i mig och min själ.
När jag åter nådde hemmets trygg korridorer började jag dock fyllas med energi. Hoppades på att få lite skrattnojjor av en Johan Glans-DVD, men stängde ganska snart av den då den började kännas obehaglig. Tänkte att det istället var läge för att förbereda sig för en explosionsartad kickoff och göra sig redo för att bara släppa allt och flyta med i det som höll på att hända, så jag satte istället på Pink Floyds fantastiska album “Dark Side of The Moon” och lade mig på en madrass mitt på golvet och blundade.
Nu började tankegångarna bli skevare och skevare. Jag kunde ana hallucinationer, men minns inte vad det första var som förändrades. Jag började istället flyta med i musiken och fundera över det som kom mig för. Allt var väldigt fridfyllt. Jag hade inte den där klumpen i magen, som jag kännt i princip varje gång jag trippat tidigare.
När skivan var slut blev det lite svårare att välja vad jag skulle lyssna på, men kom till slut fram till att sätta på “D’you know what I mean” med Oasis. Syran började trycka på ut av helvete och rummet började transformeras. De neddragna persiennerna började röra sig unisont, i klassisk psykedelisk manér. Jag har aldrig förknippat syra med fraktaler, utan vad som brukar hända och hände även denna gång, var att jag började tolka in rummet som en del i mina tankar. Min hjärna och mina tankar, musiken och omgivningen vävdes in i en mystisk symbios, så väl psykiskt som i dess fysiska rörelse.
Plötsligt, efter att åter ha stängt ögonen och bestämt mig för att koncentrera mig på att flyta med i musiken, upptäckte jag att även musiken var förändrad. Den var djupare än någonsin förr och jag upplevde den på ett helt annat sätt än någonsin tidigare. Jag kunde följa med och känna, nästan se, varje ton och takt.
Det är svårt att minnas helt i vilken ordning tankar kommer och går, men någonstans under tiden att jag lyssnat på musik hade jag började diskutera droger med mig själv, som jag gör i princip hela tiden. När jag låg där och upplevde syrans makalösa effekter på mig själv och framför allt musiken, kunde jag inte längre förstå varför jag genom åren envisats med att köra i mig så mycket gift som förstör min kropp. Jag betraktar dock inte LSD och psykedelika som gift, utan vad jag insåg var att dessa droger skiljer sig fundamentalt mot alla andra rusgivande substanser. Det enda psykedeliska droger gör är att förstärka sinnesuttryck och känslor tusenfalt, oavsett om dessa känslor är positiva eller negativa. Så när det finns någonting så underbart som musik - varför dricka alkohol, snorta amfetaminer eller ens… poppa ecstasy (min traditionella favoritdrog)? Dessa substanser är bara direkt skadliga; de överflödar hjärnan med dopamin, noradrenalin och serotonin för en stund för att sedan lämna den tom i dagar efteråt. Det är som Daniel Craig uttrycker det i “Layer Cake”: “Good time today, stupid tomorrow.”
Jag anser, även nu efteråt, att ovanstående resonemang är gott för hur man bör ser på droger, samtidigt som jag nog överskattade musikens njutbarhet när man är nykter. Visst är den härlig även då, men det krävs någon form av drog till ekvationen för att den ska kunna slå ut centralstimulantia och alkohol.
Intrycken från omgivningen hade under tiden hunnit bli väldigt många och intensiva under en lång tid nu. Trots att musiken var fantastisk, jag mådde bra och kände mig trygg så började det bli jobbigt. Det var helt enkelt för mycket aktivitet i hjärnan och jag kunde inte längre slappna av.
Allteftersom tiden gick och det inte blev lugnare, började jag desperat leta efter lösningar. Gick fram och tillbaka mellan soffan, madrassen och sängen, bytte musik fram och tillbaka, tände en cigg, tog en snus - men ingenting hjälpte. Förbannade mig över att jag struntat att skaffa varesig benso eller sprit. Försökte halsa i mig folköl, men lyckades bara få i mig några klunkar i taget, innan jag blev ofokuserad. Funderade över om en polare, som jag talat med tidigare i veckan, fortfarande hade några valium kvar, men kom snabbt fram till att det bara skulle bli jobbigt att ta sig in till stan, om han ens hade några kvar.
Skräckinjagande tankar drog sig mot vad som nämnts i dokumentärer jag sett och som jag själv kommit fram till under tidigare trippar, att en del människor får så obehagliga upplevelser att de inte ser någon annan utväg än att “trycka på escape“, vilket gjorde mig livrädd och jag fortsatte att desperat försöka finna lugnet.
Jag slängde till slut på Pink Floyds “The Division Bell”, lade mig i sängen med täcket över mig. Hittade ingen bekväm position utan vände från mage till rygg till sida. Vad som samtidigt hände var att jag började konfronteras av en rad frågor, jag blev ställd mot väggen av mig själv och istället för att försöka ignorera det, som jag gjort under tidigare trippar, så försökte jag tänka så klart jag kunde över hur jag borde besvara/hantera dessa. Det var som att de val jag gjort det senaste året plötsligt kom till ytan för min beskådning. Jag tolkar denna fas av trippen som en sådan jag tror att Hunter S. Thompson syftar på med citatet: "The acid had shifted gears on him; the next phase would probably be one of those hellishly intense introspective nightmares. Four hours or so of catatonic despair; but nothing physical, nothing dangerous".
Detta ledde mig så småningom till en rad insikter. Jag såg bakom min flytt från Stockholm till Linköping: Varför hade jag lämnat i princip alla jag älskar? Nog för att det var bra att jag blivit sundare genom flytten, men eftersom jag mer eller mindre isolerat mig från social gemenskap den senaste tiden, på grund av att jag inte längre tyckte att det var värt att spendera tid och pengar krogen och inte lärt känna speciellt många här nere, så insåg jag att jag distanserat mig till en av de viktigaste bitarna i en persons psykiska hälsa; närhet till andra människor.
En efter en såg jag sedan mina nära relationer och tolkade dem. Gick igenom mina vänner och insåg att jag höll på att tappa kontakt med en del av dem. Även om jag var medveten om att de inte bara skulle försvinna, så förstod jag att det var dags att uppdatera mig mer i vad som hände i deras liv, inte minst för att vi inte ses lika ofta för tillfället.
Likaså började jag fundera över min familj. Nog för att jag och min mor har väldigt skilda åsikter om hur livet bör levas, så kände jag sorg över att jag de senaste åren försökt fly den som försöker hjälpa mig mest. Det enda hon egentligen vill är ju att jag ska vara lycklig och må bra.
Min bror har jag fått upp kontakten med, men jag borde nog visa mer att jag finns för honom om han behöver prata. Hade relativt nyligen fått reda på att han röker cannabis dagligen, som jag gjorde tidigare, och även brukar en rad andra droger sporadiskt. Hur bra är det egentligen att hans storebror föregår med dåligt exempel? Inte för att jag direkt anser att det han gör är fel, men det kan vara svårt att reflektera över sitt drogande under den inledande romantiska fasen.
Den siste familjemedlemmen är min far, som jag ställde mig frågande, tveksam och oroad över. Det finns ingen i hela världen som jag tycker mer synd om. Han förlorade genom sitt alkoholmissbruk förmågan att prata ordentligt för några år sedan och hade fram tills nyligen hållit sig nykter och verkligen försökt att styra upp sitt liv, men ingenting verkar ordna sig. Inga vänner kvar och själv finns man inte i närheten eller tar sig tid att träffa honom så mycket som en son borde. Samtidigt så känner man en sådan sorg över att han är så miserabel i hans nyligen återupptagna supande och genom det jobbförlust, vilket väcker en mängd gamla svarta minnen och nya mörka känslor, hur mycket man än inte vill att det ska vara så.
Det var bevisligen väldigt mycket som kom till ytan under denna bit av trippen och jag antog att meningen var att jag skulle försöka reflektera över hur dessa dunkla sanningar bäst bör tacklas. Vad jag kom fram till, för att försöka samla detta virrvarr av tankar, var framför allt att jag bör flytta upp till Stockholm igen och börja umgås mer med mina nära och kära, samt att jag bör lägga ner aktiviteter så som datorspelandet för att det objektivt sätt bara gör mig arg och tar upp tid som jag egentligen borde lägga på att plugga och utveckla min enda verkliga talang, som jag ser det; pianot, även om det kanske aldrig kommer bli någonting jag kan försörja mig på.
Plötsligt var det som att min hjärna, själ och mitt ego äntligen gav upp; den klarade helt enkelt inte av alla intryck som strömmade in. Jag fylldes av ett enormt lugn inom mig som jag inte kan jämföra med någonting jag upplevt tidigare, drogad eller nykter. Jag insåg omedelbart att detta måste vara vad folk kallar ‘egodöd’. Kan, liksom första gången jag blev ead, naturligtvis inte förklara känslan, men klart var att jag fångade upp en tidigare outforskad pusselbit av vad det innebär att vara trippad. Jag blev totalt befriad, inte längre behövde känna någon press eller stress över all information som strömmade in i mig, utan jag kunde istället äntligen endast njuta av att vara trippad, vilket plötsligt var i klass med behagligheten från ett ecstasyrus.
Hallucinationer strömmade ut från allt som fanns i synfältet, men min hjärna var fullständigt anpassad efter att ta in dessa, vilket gjorde att jag kunde njuta av mina tripp fullt ut. Minns speciellt att jag lyssnade till “Strawberry Fields Forever” med The Beatles och förstod dess innersta mening. Denna låt är helt enkelt skriven som en definition av den psykedeliska (LSD)världen.
Lycklig av att äntligen förstå och tillhöra gruppen som anser den psykedeliska vistelsen som “The most signifikant event of their lives”, fortsatte jag sedan natten med underbar musik, musikvideos och masturbering. Jag hade traditionsenligt svårt att sova när trippen började lägga sig, men det spelade mig ingen roll, eftersom psykedelikan hade haft den verkan den är skapt för: att få människan att konfronteras med sina problem och påminna oss om att uppskatta livet för vad det är - underbart!