#45 [Självutveckling] Konsten att ta emot och ge kritik från föräldrar och i arbetslivet

Scenario: Kritik i arbetslivet och kritik från föräldrar, utveckla dig!

Källa: http://wol.jw.org/sv/wol/d/r14/lp-z/1102008121,  http://www.bliartist.se/ge-och-ta-kritik-en-forutsattning-for-utveckling/

----

Hur hantera kritik från sina föräldrar?

”Mamma var som en kriminalpolis – hon sökte alltid efter sådant som jag hade gjort fel. När jag hjälpte till hemma brukade hon inspektera det jag höll på med för att hitta fel innan jag ens var färdig.” – Craig.

”Mina föräldrar förmanade mig hela tiden. De undrade om jag aldrig skulle skärpa mig. Skolan, hemmet, församlingen – de var på mig om allt.” – James.


KÄNNS det som om ingenting du gör duger åt dina föräldrar? Tycker du att det verkar som om allt du gör granskas in i minsta detalj – att du hela tiden iakttas och bedöms men aldrig blir godkänd?

Vilken av de här kommentarerna får du höra oftast? 
□  Det är alltid stökigt på ditt rum.
□  Du tittar för mycket på tv.
□  Du är uppe för sent på kvällarna.
□  Du går aldrig upp i tid på morgonen.

Självklart kan tillsägelser och kritik göra dig irriterad. Men tänk på alternativet: Om dina föräldrar aldrig gav dig råd eller fostran, skulle du då inte undra om de verkligen brydde sig om dig? Egentligen är deras fostran ett bevis på att de älskar dig. I Bibeln sägs det att en far tillrättavisar ”en son som han håller av”.

Du kan alltså vara tacksam för att dina föräldrar bryr sig tillräckligt mycket om dig för att visa dig till rätta. Du är trots allt ung och relativt oerfaren. Förr eller senare behöver du tillrättavisning. Om du inte får vägledning kan du lätt övervinnas av  ”de begär som hör ungdomen till”.

Men det smärtar!

Naturligtvis är det så att ”ingen tuktan för ögonblicket tycks vara till glädje, utan till bedrövelse”. Det här gäller särskilt när man är ung. Och det är inte så konstigt! Din personlighet håller på att utvecklas. Du befinner dig mitt i uppväxttiden, och du håller fortfarande på att ta reda på vem du är. Därför kan kritik – även när den är väl genomtänkt och framförd på ett vänligt sätt – göra dig upprörd.

Den reaktionen är helt förståelig, för det som andra säger om dig kan lätt påverka din syn på dig själv. Och just dina föräldrars åsikt har särskilt stor betydelse för din självkänsla. Så när de tillrättavisar dig eller tycker att du inte gör saker och ting på rätt sätt kanske du blir väldigt nedslagen.

Bör du dra slutsatsen att ingenting du gör duger eller att du är fullständigt misslyckad bara för att föräldrarna har påpekat några av dina brister? Nej. Alla människor gör fel, och ingen är ens i närheten av fullkomlighet. Och att göra misstag är en del av inlärningsprocessen. Men hur är det då om föräldrarna verkar ha mycket att säga när du gör något fel men nästan inget att säga när du gör något bra? Det kan kännas smärtsamt. Men det betyder knappast att du är helt misslyckad.

Vad som ligger bakom kritiken

Ibland kanske en förälder verkar överdrivet kritisk, inte för att du har gjort något särskilt, utan helt enkelt för att han eller hon är på dåligt humör. Har din mamma haft en jobbig dag? Är hon sjuk? Då kanske hon har lättare för att bli irriterad och börja klaga på dig om ditt rum inte är perfekt städat. Är din pappa upprörd och frustrerad över familjens ekonomi? Då kanske han ”talar tanklöst, som med svärdsstötar”. Självklart kan sådan orättvis kritik göra dig upprörd. Men i stället för att gå och tänka på hur orättvis en viss kommentar var – vilket bara gör dig mer upprörd – bör du försöka överse med dina föräldrars fel och brister. Kom ihåg: ”Vi felar alla många gånger. Om någon inte felar i ord, är han en fullkomlig man.”

Som ofullkomliga människor kan föräldrar också känna sig otillräckliga. När du misslyckas kan de faktiskt känna det som om det är de som har misslyckats. En mamma kanske kommer med kritik när hennes dotter kommer hem från skolan med dåliga betyg. Men egentligen kanske hon tänker: ”Vilken dålig mamma jag är som inte kan motivera min dotter till att göra bättre ifrån sig.”

Håll huvudet kallt när du får kritik

Oavsett vad som ligger bakom kritiken så är frågan hur du kan hantera den. För det första, försök att inte brusa upp. ”Den förståndige spar sina ord, den kloke håller huvudet kallt.” Hur kan man hålla huvudet kallt när man får kritik?
 Försök med följande:

Lyssna. I stället för att genast börja försvara dig eller bevisa att du är oskyldig kan du försöka hålla känslorna tillbaka och ta till dig av det som dina föräldrar säger. Lärjungen Jakob sade att varje kristen skall vara ”snar till att höra, sen till att tala, sen till vrede”. Om du ilsket avbryter dina föräldrar tror de att du inte lyssnar. Då känner de sig frustrerade, och du kommer säkert att få fler råd, inte färre.

Fokusera. Ibland kanske du tycker att dina föräldrar inte är särskilt vänliga när de ger råd. Men försök att fokusera på vad de säger i stället för på hur de säger det. Fråga dig själv: Vilken del av den här kritiken vet jag stämmer och är riktig? Har mina föräldrar klagat på det här förut? Skulle det vara så svårt att göra som de säger? Glöm inte att dina föräldrars oro beror på att de älskar dig, även om det inte verkar vara så just då. Om de hade hatat dig skulle de inte ha tillrättavisat dig över huvud taget.

Upprepa. Om du på ett respektfullt sätt upprepar det som dina föräldrar har sagt, fast med andra ord, förstår de att du har lyssnat på dem. En förälder kanske säger: ”Det är alltid så stökigt på ditt rum. Du får inte gå hemifrån förrän du har städat upp!” Nu kanske du själv tycker att det inte alls ser så illa ut på rummet. Men att uttrycka den uppfattningen kommer knappast att vara till någon hjälp. Försök att se situationen ur föräldrarnas synvinkel. Det skulle vara bättre om du svarade ungefär så här, utan att vara sarkastisk: ”Du har rätt. Det är stökigt på rummet. Vill du att jag städar nu eller när vi har ätit?” När du på det här sättet bekräftar vad föräldrarna har sagt kommer de förmodligen att lugna ner sig. Naturligtvis måste du sedan göra det som dina föräldrar har bett dig om.

Vänta. Vänta med att komma med förklaringar tills du har gjort det som föräldrarna har bett dig om. ”Den som håller sina läppar i styr handlar med insikt”. När dina föräldrar väl ser att du verkligen har lyssnat på dem har de mycket lättare för att lyssna på dig.

Varför det är värt ansträngningen

Skulle du kunna tänka dig att stå ut med fysiskt svåra förhållanden för att hitta en guldskatt? Vishet är mycket värdefullare än alla andra skatter. Hur kan du bli vis? ”Lyssna till råd och ta emot tuktan, så att du för framtiden kan bli vis.” Det är sant att det kan vara jobbigt att få råd och tuktan. Men om du letar efter de ord av vishet som finns i den kritik du får och tillämpar dem, kommer du att samla ihop till en skatt som är värdefullare än guld.

Det är bara att inse: kritik är en del av livet. Du måste redan nu stå ut med kritik från föräldrar och lärare och i framtiden säkert från arbetsledare och andra. Så lär dig att hantera kritik hemma, för då kommer du att bli en bättre elev, en uppskattad anställd och en säkrare och tryggare person. Sådana vinster gör det definitivt värt att stå ut med lite kritik!

TIPS
Det här kan hjälpa dig att ta emot tillrättavisning från dina föräldrar:
- Uppskatta det beröm som du eventuellt får tillsammans med kritiken.
- Be om en förklaring om du inte riktigt förstår vad problemet gäller eller vad föräldrarna förväntar sig av dig.

VISSTE DU ... ?
En del föräldrar har svårt att vara kärleksfulla mot sina barn på grund av att de själva inte fick tillräckligt med kärlek och förståelse från sina föräldrar.

HANDLINGSPLAN
Nästa gång mina föräldrar kritiserar mig skall jag
Om jag tycker att mina föräldrar är överdrivet kritiska skall jag
Frågor om det här ämnet som jag vill ställa till mina föräldrar:

VAD ANSER DU?
- Om du har svårt att ta emot kritik, vad kan det då bero på?
- Vad kan få dina föräldrar att komma med kritik mot dig?
- Vad kan du göra för att verkligen ta vara på de råd du får?

”Så länge jag kan minnas har mamma skrikit åt mig, och jag har svarat emot. Men nu försöker jag tillämpa metoden som nämnt ovan. Det fungerar. Mamma har börjat ändra inställning, och genom att jag tillämpar dessa principer kan jag förstå henne bättre. Vårt förhållande har förbättrats.” – Marleen

Om du sållar ut de ord av vishet som finns i den kritik du får kommer du att samla ihop till en skatt som är värdefullare än guld


----

Ge och ta kritik - en förutsättning för utveckling [Arbetslivet]

Vill man utvecklas och komma någonstans är det mycket viktigt att både kunna ta och ge kritik. Alla reagerar vi olika på kritik. Du har säkert märkt detta men kanske inte reflekterat över det?

En del personer har lättare att ta emot kritik medan andra försvarar sig eller reagerar konstigt tillbaka!

Ibland kanske du själv blir ifrågasatt, påhoppad- alltså kritiserad och ibland får du beröm, alltså blir kritiserad på ett positivt sätt. Reagerar du själv också olika på detta beroende på vem det är som säger till dig? Antagligen! Det är förstås helt beroende på hur de säger, vad de säger och på vilket sätt.

Kritik är ett jättestort ämne som kan vara lite klurigt att förstå sig på. I grund och botten handlar det om självkänsla. Har vi en stark självbild, kan vi oftast ta alla typer av kritik. Har vi en låg självkänsla blir det oftast jättejobbigt både med positiv och negativ kritik. Vill man utvecklas och komma någonstans är det mycket viktigt att både kunna ta och ge kritik. Framförallt i artistbranschen bör man vara proffs på detta. Varför? Jo, i denna bransch kommer du att bli kritiserad, oavsett! Därför bör du lära dig att hantera kritiken på rätt sätt och se den som en positiv chans till utveckling.

Det finns för och nackdelar med kritik så klart! Tyvärr är många väldigt dåliga på att ge kritik och då kan kritiken verkligen svida och göra ont. Men kom ihåg att det alltid är dina prestationer som kritiseras, aldrig du som person. Försök att inte ta åt dig av kritik som är obefogad, utan se kritiken för vad den är. Finns det något i den jag kan använda mig av för att bli ännu bättre, för att utvecklas ännu mer, för att få superkraft?

Här är några fördelar med att kunna ta och ge kritik:

Snabbare utveckling - om du kan ta emot den kritik du får kan du snabbt överlägga vad du kan använda i kritiken för att förbättra/ förändra/ utveckla din prestation. Du kanske också får en spark i baken att ta tag i just detta. Vi vill ju utvecklas hela tiden, eller hur? Det är inte alltid lätt att se själv vart vi ska börja.

Omtyckt - när man kan ta emot men också ge kritik bli man automatiskt mer omtyckt. Du är ärlig, säger vad du tycker på ett bra sätt. Det är lätt att säga åt dig vad du behöver förändra, vilket innebär att folk ”törs” ge dig feedback. Om du tex börjar gråta för att du tycker att kritiken sårar dig vågar kanske ingen kritisera dig tillslut av rädsla för att göra dig ledsen. Blir du arg? Samma sak, räkna inte med att få någon kritik nästa gång!

Du behöver inte försvara dig - Visst kan det vara jobbigt ibland när en del bara ska komma med ursäkter så fort du säger till dem om något?! – ja just det men det var för att jag sov så dåligt, – nej det hade jag missat, ingen har sagt till mig, – men det är ju för att Karin gjorde det!, osv, osv… Om man är bra på att ta kritik behöver man faktiskt inte förvara sig på detta sätt. Är det något man inte håller med om kan man kanske förklara varför, men detta försvarande är ganska jobbigt, visst?

Här kommer mina bästa tips på hur man på ett konkret sätt kan öva på att ge och ta emot.

TA EMOT

Som ni säkert vet är många mycket dåliga på att ge kritik! Regel nummer 1 är därför att försöka hitta det du kanske kan använda dig av i kritiken och inte fokusera på sättet kritiken levereras på.

Lyssna alltid på kritiken, kom inte med invändningar, försvara dig inte och gå INTE till motattack. Håller du inte med kan du givetvis invända, se nedan!

Man måste förstås inte alltid hålla med om kritiken, den kan förstås vara obefogad. Men när du lyssnat och ändå vill invända så kom ihåg att lämna dina synpunkter på ett ”bra sätt” och utgå alltid från dig själv! tex- jag känner.. eller- som jag ser det…

Tänk alltid på att du kan lära dig massor av kritiken, även om den är överdriven. Se den som en chans till utveckling! Ju mer kritik desto mer fördel! Då vet du vad du kan tänka på att förbättra. Fördel mot tex konkurrenterna- eller hur?

Om man bara får positiv kritik kan man inte utvecklas- keep that in mind:)

Om du ändå känner dig anklagad eller illa till mods kanske det är något du inte förstår i kritiken, be den andre förklara!

Igen- ta ALDRIG kritik personligt, oftast handlar kritiken om din prestation. Inte om dig som person. Handlar den om dig som person är det vad den andre uppfattat i ditt beteende. Detta beteende kan du alltid ändra på- om du vill.

Tänk också på att du ska kunna ta emot positiv kritik! Detta glömmer man ofta! Säg tack. Ett exempel på detta är när någon säger – vad fin tröja du har och du svarar- men nej, din e finare! Eller – vad fint hår du har! – nej fy, ditt är mycket finare.
Tråkigt eller hur? Du behöver inte alltid säga något tillbaka- hur ärligt känns det? Ta emot och säg tack, men glöm inte heller att ge andra beröm. Spontant och ofta!

GE

Vad har du för syfte med att ge kritiken? Det ska du alltid vara säker på innan du kritiserar någon. Är det för att hjälpa? Bra, då är det ok!

Vad vill du med kritiken? Är det möjligt för den du kritiserar att fixa detta?

Är du säker på din sak? Är dina åsikter de rätta?

Skilj på person och agerande! Person ska få beröm och agerande kritik!

Kritisera inte någon framför andra, gör det enskilt.

Tänk på hur du formulerar kritiken! Detta kan vara avgörande för hur personen kan ta emot. Ställ gärna kritiken som en fråga. – Du har inte funderat på att byta ut den låten till något med mer drag? Hur tror du det skulle bli om du testade att be om ursäkt osv… Eller så här! säg inte: -Vad slarvig du är som inte tog med den!! säg istället: -jag uppfattar det som nonchalant att du inte tog med…

#44 [Självutveckling] Du är konflikträdd

Scenario: Tips för konflikträdda - öka din självkänsla och respektera dig själv

Källa: http://www.socav.gu.se/digitalAssets/1392/1392948_17konfliktradsla.html

----

Du är konflikträdd

Med konflikträdsla menas här att man i största allmänhet tycker det är obehagligt med situationer där andra kan bli arga och/eller att man har har en överdriven ängslan för möjliga negativa konsekvenser av konflikter. Det är inte en fråga om konflikträdsla när man i en särskild situation väljer att undvika en konfrontation därför att man gjort en realistisk bedömning av situationen och kommit fram till att man tycker att priset för att konfrontera är för högt.

Det är inte alltid så lätt att avgöra om ens farhågor för de negativa konsekvenserna av att ge sig in i konflikter är berättigade eller inte. Här är några vanliga anledningar till att man drar sig för att "ställa till bråk":
– Man vill inte bli sedd som en bråkmakare/gnällig/överkänslig av kollegor och chefer.
– Man vill inte förvärra redan spända relationer genom att föra fram klagomål och kritik.
– Man vill inte framstå som illojal mot kollegor, chefer eller organisationen som helhet genom att ta upp negativa förhållanden utanför den närmast berörda kretsen.
– Man är rädd att sätta igång en process som man inte kan överblicka följderna av om man tar upp problem med chefer, fackförening eller personalavdelning.
– Man är rädd att bli stämplad som någon som själv har problem om man t.ex. kontaktar företagshälsovården.
– Man är rädd att utsättas för repressalier av chefer eller utfrysning av kollegor om man tar upp känsliga frågor.
– Man är orolig att behöva ställa ut sitt privatliv till offentligt beskådande.
– Man litar inte på att man kan argumentera övertygande för sin sak gentemot verbalt skickliga motparter och är rädd för att bli överkörd.

I alla dessa fall kan det mycket väl hända att oron har goda grunder. Å andra sidan är det vanligt att människor har överdrivna föreställningar om vad som kan hända. Det är typiskt för personer som är konfliktskygga att de dels överskattar riskerna med att ta upp problem till samtal, dels underskattar de negativa följderna av att tiga still.

Om du vet med dig att du är konflikträdd är det klokt att lägga upp ett litet privat träningsprogram. Börja med att säga din mening eller säga nej när du blir ombedd att göra något som du egentligen inte vill vid tillfällen då inte mycket står på spel. Pröva att göra det gentemot personer som du har en säker relation till. Var uppmärksam på vilka känslor detta väcker hos dig själv, men var framför allt uppmärksam på hur andra reagerar och vilka konsekvenserna blir. Gör du detta tillräckligt ofta kommer din oro för negativa följder att minska och ditt förtroende för din egen förmåga att säga ifrån att öka.

Den mest verkningsfulla metoden att övervinna konflikträdsla är att lära känna sina egna behov, intressen och önskningar väl och att sätta värde på dem. Om du vet vad du vill och tycker att dina önskningar är värda att stå för då kan du använda din vilja att kunna respektera dig själv som drivkraft för att övervinna konflikträdslan. En mycket negativ konsekvens av att vara konflikträdd är att det blir svårt att känna ordentlig självrespekt. En viktig komponent i självrespekten är att man försvarar sina egna gränser när andra gör övertramp. Gör man inte det kommer varken man själv eller andra att känna respekt för en.

#43 [Novell] Goodbye Cruel World

Scenario: Novell, person lämnar världen i sitt badkar.

Källa: https://www.flashback.org/t1322150

----

Ogden:

... we came in?

Badrumsgolvet var kallt mot hennes nakna fötter, hon rös till och håren reste sig på hennes armar. Hon såg ner på sin kropp och suckade. 18 år hade de tillbringat tillsammans, 18 år som kändes som tusentals. Hon rätade på sig, slog bort de fega tankarna som ville få henne att backa ur dagens sista handling, och satte igång vattnet. Precis så varmt som hon ville ha det forsade det ner i det vita badkaret och började sakta fylla det. Hon gick ut i köket, brydde sig inte ifall någon kunde se henne genom köksfönstret. Det spelade ingen roll ifall någon såg henne naken, hon skulle ändå inte träffa dem igen. Hon visste mycket väl att det hon tänkte göra var egoistiskt och fegt, och att någon skulle bli tvungen att hitta henne. Att någon för resten av sitt liv skulle plågas av minnen. Hon öppnade en flaska rött vin och tänkte att det antingen fick bli hon eller dem. Ständigt plågades hon av minnen av glåpord, slag och våld. Alla gånger hon blivit sårad och sviken. Nu var det hennes tur att vara egoistisk, nu var det hennes tur att få fly undan allt. En slutgiltig lösning, ett oåterkalleligt beslut.

Hon smakade på vinet, och orden. Tänkte dem, vågade inte säga dem högt. Tänk om någon skulle höra henne och stoppa henne? Hon lyfte flaskan och halsade tio stadiga klunkar. Ställde ner den, harklade sig. ”Jag ska ta…”, och tystnade. Inte riktigt ännu. Burken som skulle trubba av hennes kroppsliga sinnen stod framför henne. Lugnande. Hon hällde ut resten av tabletterna, vägde dem i sin kupade hand för att sen tömma den i sin egen mun. Hon hade redan ätit de andra tabletterna, vilket hade fått henne dåsig. De tabletterna hade hon svalt med vatten, nu gjorde hon om det med vin. Flaskan var nu tömd till drygt hälften, så hon gick ett varv runt huset för att kontrollera att hon fortfarande var ensam. Det var hon. Badkaret var nu fullt och vattnet ångade. Hon tog med en ny flaska vin som hon öppnade och ställde vid badkaret med ett tomt glas. Sedan la hon skivan i stereon. Skivan hon bestämt sig för att ha för flera år sedan. Det hade hon alltid vetat. Skulle hon ta sitt liv skulle det vara till the Wall. Nu började hon få bråttom, på något sätt nyfiken på vad som skulle hända, ivrig att få slippa sig själv. Hon tassade snabbt ut i köket igen och hämtade kniven hon skulle använda. De lugnande tabletterna var inte bara för att hon inte skulle känna smärtan när hon skar upp sig, utan också för att hon inte skulle bli rädd när hon fick se sitt eget blod, och för att inte låta sin primitiva överlevnadsinstinkt få övertaget om hennes sinne.

Hon satte sig i badkaret och fyllde upp vinglaset till brädden. Tog en liten klunk. Vattnet var riktigt varmt, brände på hennes hud. Det höjde kroppstemperaturen och blodtrycket, bara bra. Nu var det lugnt, hon hade ingen brådska längre. Stereon stod på standby på andra sidan badrummet, hon hade släpat in den dit för några timmar sedan. Hon visste att det nu var hennes sista chans att ändra sig, för i samma ögonblick som skivan startade skulle det vara försent. Hon tänkte efter så att inget skulle gå fel. Kniven låg bredvid henne på hyllan, slipad och sylvass. Hon hade inte ätit på hela dagen, och varit på toaletten. De båda the Wall-skivorna som låg snällt i stereon och väntade var putsade, inte en repa fanns på dem. Hon hade inga vänner att säga hejdå till och hennes familj bodde på andra sidan staden hade inte hört av sig på ett år till henne. De kunde gott få veta genom polisen.
Hon undrade vem som skulle hitta henne. Hur lång tid skulle det ta innan någon saknade henne? Hur skulle hon se ut då? Ett ruttnande lik, i ett sedan länge kallnat bad. Översvämmat? Hur skulle vattnet se ut när det var så mycket blod i det? Skulle skivan fortfarande snurra på repeat? Hon var nervös, inget fick gå fel. Ångest ända tills hennes yttersta sekund. Prestationsångest, nästan.

Hon greppade stereons fjärrkontroll, riktade sin förvånansvärt stadiga hand mot den och tryckte på play.

Skivorna lästes in med ett surrande ljud och hon svalde lätt. Nu var det försent att börja fega ur.
Hon lutade sig tillbaka mot badkarets porslin när ”In the Flesh?” satte igång. Hon skvalpade med vattnet och hummade med lågt i introt, för hon visste precis när i låten hon skulle sätta kniven i sin egen arm och tömma sig själv på blodet som höll henne levande. Hon räknade med att hon skulle
bli medvetslös efter kanske två timmar, men det kunde ta längre tid, beroende på om hon lyckades skära upp en artär. Om hon bara skar upp venerna skulle det ta flera timmar och hela försöket kunde misslyckas eftersom kroppen då skulle strypa blodtillförseln till venerna.

”So you thought you might like to… go to the show?” nynnade hon och sträckte sig efter kniven. Vattnet hade gjort huden på hennes arm rödlätt, vilket bara var bra. Blodet låg nära ytan, det var förberett, för det skulle ut ur henne. Alltihop. Hon greppade träskaftet hårt med högerhanden, sträckte ut sin vänsterarm med undersidan uppåt. Knivspetsen vilade vid hennes armveck.
”Tell me, is something eluding you, sunshine? Is this not what you expected to see? If you want to find out what’s behind these cold eyes, you just have to claw your way through this disguise!” Hon nästan skrek ut det sista och när gitarren hördes igen körde hon ner kniven I sin arm och drog den hårt ner till handleden. Hon bet ihop tänderna och rös när senorna gick av med höga knäppande ljud. Smärtan flög genom kroppen, men inte så hon blev rädd. Tvärtom gav det henne en adrenalinkick att trycka ner eggen lite extra. Hennes hjärta bultade hårt och smärtan och synen av sitt blod i dessa kvantiteter fyllde hennes ögon med tårar och hon skrattade till lite. Chockad. Blodet fortsatte att forsa ut, pulserande, hon stoppade ner handen under vattnet, det sved lite och blodet formade sig som till ett ljusrött moln under vattnet. Hon lyfte försiktigt sin skadade, darrande vänsterarm och gjorde ett likadant snitt i sin högerarm. Inte lika djupt och hårt denna gång eftersom hennes vänsterarm inte fungerade så bra, men det räckte för att punktera venen. En strid ström med blod hälldes ur hennes högerarm, flödet hade inte minskat i vänsterarmen heller. Darrande släppte hon kniven som med ett skrammel landade på golvet.

Skivan hade hunnit gå ändå till ”The Thin Ice”, och hon lutade sig tillbaka i badkaret, lät det varma vattnet omsluta henne och försökte lugna sig. Ja, att se sitt eget blod reagerar en människa starkt på, hur suicid hon än är. Ändå hade inte blodet varit det värsta, nej. Det värsta hade varit de höga knäppen när senorna gick av. Hon hade trott att det skulle vara svårare att skära igenom det, men kniven hade gått igenom senor och muskler som om det varit smör. Nästan gled genom armen.
Men det var klart nu. Hon kände sig lugn och tillfreds, visste att snart var det dags att få lossna från den här världen. Det enda som återstod var att dricka lite rödvin och att lyssna på ett av sina favoritalbum, det kunde hon gå med på. Helt otroligt vad det gick undan, trots det varma vattnet började hennes händer kännas kalla och hon log, hon hade äntligen kontroll över sin situation och sig själv.

”We don’t need no education, we don’t need no thought control.” Så många gånger man hade hört den, men nu kändes det som om det var första gången. Kanske var det akustiken i badrummet.
Vattnet började bli rött nu, såren såg riktigt äckliga ut. Armarna var bleka och kändes som om de inte tillhörde henne. Hon lyfte upp vänsterhanden ur vattnet och tittade lite på såret, hon kunde se allt blod, senor, muskler, allt man rent teoretiskt vetat fanns där men aldrig sett. Inte så intressant, likgiltigt lät hon handen plaska ner i det rödsimmiga vattnet igen. ”Mother” började, hon lyssnade oengagerat på den. De lugnande tabletterna gjorde vad de skulle, och det var precis såhär hon föreställt sig att det skulle vara. Att hon skulle ligga i ett rött vatten, och dricka ett lika rött vin och dåsa, långsamt flyta iväg mot mellanlandet mellan vaka och sömn, och sedan bara somna för sista gången. Ta igen alla sömnlösa nätter med råge.


”Goodbye Blue Sky”. Hon ville gråta, men orkade inte. Fylldes bara av en bottenlös sorg som bara den skulle drivit en människa till vanvett. Hon sörjde inte sin egen död, utan sitt eget liv. Ingen hade någonsin velat ha med henne att göra. Alla i skolan hade tagit avstånd från henne, hon hade ätit skollunchen själv hela grundskolan och hela gymnasiet. Det var en ny skoldag imorgon men hon tänkte inte infinna sig. I grundskolan hade hon varit mobbad, i gymnasiet ignorerad och hon var inte säker på vad som gjort ondast. Komma in i en korridor där klasskompisarna stod och mötas av antingen ”Men gå härifrån, idiot.” eller en total, ödesmättad tystnad, följt av fniss när hon gick. Som om hon inte kunde höra dom håna henne. Lärarna hade sagt åt henne att hon måste försöka komma in i klassen. Det var hos henne ansvaret låg, de andra kände inte henne, det var därför de inte pratade med henne. Hon hade massor av minnen från sin skolgång. När hon blev fälld och landade på snöskrapet på marken, eller den gången då en kille i hennes klass stuckit in en tändare under hennes handskrivna uppsats. Hon hade viftat med papperna och släckt elden, då en tjej i klassen sprungit fram och sagt ”Herregud, brinner det?” och tömt sin kaffekopp över hennes handskrivna bokstäver och den sedan länge släckta elden. Sen hade klassen skrattat som hyenor och hennes svenskalärare hade inte trott henne när hon senare berättat varför hon inte lämnat in uppsatsen. Men det minne som gjorde ondast var när hon i trean insett att hon faktiskt var mobbad, och hon visste att man skulle prata med mamma då. Hon mindes det som om det var igår. Hennes mamma satt i köket, klädd i en slarvig knuten morgonrock. Fatet med cigaretter på pyrde. Flaskan framför henne var nästan tom. Hennes mamma hade varit väldigt full, och klockan hade varit kvart i åtta på morgonen. Hennes nioåriga jag hade stått i dörröppningen och sagt ”Mamma, jag vill inte gå till skolan. Mina klasskompisar retar mig och slår mig.” Hon hade vetat att hennes mamma skulle ta hennes parti. Att hon argt skulle ställa sig upp, knyta morgonrocken, ringa skolan och skälla ut lärarna, ringa elevernas föräldrar och säga att ingen skulle fan behandla hennes dotter så. Det enda mamman hade sagt var ”Det kan jag mycket väl tänka mig.” och sen föst undan henne för att vingla ut till sovrummet och dråsa ner i sin säng. Kvar hade hon stått. För stora kläder, för små skor och känt en helt ny känsla. En bottenlös uppgivenhet för det var då hon fick reda på att ingen var på hennes sida. Inte en enda människa. Inte ens hennes egen mamma tyckte om henne. Enda trösten var att hon var på väg bort från dem. Klasskompisar. Lärare. Hennes mamma. Hon tänkte aldrig mer försöka göra någon av dem till viljes, hon var förbi dem nu.

Hon lyfte höger handen och tog tag i glaset, såret i hennes arm hade nästan slutat blöda. Drack lite av vinet. Vänsterarmen blödde fortfarande, men inte riktigt lika mycket. Hon antog att kroppen hade börjat centrera blodet vid hjärtat, lungorna och hjärnan som hon läst att den skulle göra. Den ville leva, till varje pris. Dumma, enkelspåriga kropp, med sina primitiva instinkter. Hon skulle övervinna den, hennes starka psyke skulle vinna över det svaga köttet.
Skivan snurrade vidare. Hon visste att det fortfarande skulle gå att ordna, att hon skulle kunna resa sig ur badet och ringa 112 men det tänkte hon inte göra. Badet var fortfarande varmt mot hennes kropp som började bli riktigt kall. Vattnet lämnade rödaktiga spår på badkarskanten när det skvalpade mot det kalla porslinet. Hon försökte röra sig lite så att hjärtat skulle pumpa hårdare och trycka ut allt blod, men rörelserna blev loja och långsamma, hon var så trött. Några veckor innan hade hon läst på internet att en människa blir väldigt trött när hon förlorar blod, så hon drog slutsatsen att det var därför. Det lugnande medlet spelade förmodligen också in. Hon sjönk djupare ner i vattnet med överkroppen och höjde benen, la upp fötterna på termostaten. Hon hade aldrig varit så trött i hela sitt liv. Efter några minuter tyckte hon att blodflödet från armarna ökade, och log lite då hon insett att blodet från benen började komma ner. Det var konstigt, men det kändes som om hennes tänkande jag och kroppen var åtskiljda. Som om det inte var hennes kropp, eller någon annans för den delen. Hennes kropp var nu bara ett skal som skulle tömmas på sin livsvätska, inget intressant eller speciellt fascinerande. Hon var yr, rummet snurrade lätt, men inte på ett obehagligt vis. Hennes intryck från de fem sinnena kändes också oviktiga. Allt som betydde något var hennes tänkande jag och att blodet fortsatta forsa ur henne i en stadig takt. Efter en stund lade hon ner benen i vattnet igen, och la sig mer på sidan i badkaret, utan att hamna med huvudet under vattnet. Hon trodde aldrig att allt vatten i badkaret skulle bli såhär rött. Det var ju nästan så att man borde ta ett kort, men rummet snurrade för mycket för att hon ens skulle kunna tänka tanken att ställa sig på benen.

En klar insikt bröt sig fram i hennes omtöcknade hjärna. Att hon gått i mål. Hon var död nu. Fortfarande vid medvetande, visst, men om hon skulle försöka ställa sig upp skulle hennes blodtryck, som redan var väldigt lågt eftersom hon förlorade mycket blod, krascha helt och hon skulle förlora medvetandet. Alltså var hon bortom räddning nu. Hon ville dessutom inte försöka ställa sig upp och ramla ihop på ett kallt badrumsgolv i en pöl med blod och vatten, snarare glida bort, inbäddad i sitt varma vatten, och sitt eget blod. Alla gånger hon stått ute på skolgården och försökt värma sina händer eftersom hennes mamma inte köpt vantar åt henne. Hon hade känt blodet redan då, eller rättare sagt, känt frånvaron av det. När de andra barnen retade henne och knuffade in henne i skåp för att hon inte hade snygga kläder började hon blöda flera gånger, men det trycktes tillbaka med förband hos skolsyster. Det ville ut redan då, men de vuxna ville inte låta det komma ut.
Hon hade hatat sitt blod, men älskade det nu. När hon var i skolåldern hade hon legat på natten och lyssnat på mammans flaskklirrade, med ena handen på sina outvecklade bröst och känt hjärtat slå. Hon hade försökt stoppa det med viljestyrka, och hatat sitt hjärta som bara fortsatt pumpa och sitt blod som bara viljelöst åkte runt i kroppen och höll henne vid liv. Nu förstod hon vad blodet velat hela tiden. Lämna henne! Blodet hatade kroppen det var fånget i lika mycket som hon gjorde, så hon hade befriat blodet som nu omfamnade henne, och själv… ja, hon själv flöt bort.

Det var passande nog under ”Comfortably Numb” hon insåg att hon höll på att förlora medvetandet. Hon hade svimmat flera gånger förut, men det hade inte varit samma sak som det som hände nu. Då hade det bara slocknat. Nu flöt hon bort, kom tillbaka, flöt bort och kom tillbaka. Det var ungefär samma känsla som att hålla på att somna på natten. När det berömda gitarrsolot nådde hennes öron lade hon sig på rygg och andades ut, en lång suck från bottnen av sina lungor. Blodvattnet plaskade runt hennes kropp. Hon sjönk ner i badkaret, lade upp armar och ben på badkarskanten och såg tomt på hur vattnet som rann ner för hennes lår bildade små röda spår efter sig. Nu hade såren i hennes armar nästan slutat blöda, men armar och ben pulserade som om det var så mycket blod i dem att de höll på att sprängas. Hon visste att det var ett tecken på att hon började bli tom, och hennes ögonlock föll ner. Alla sinnen var avstängda, utom hörseln och känseln. Hon hörde stereon spela the Wall, som blev hennes requiem. I brist på ett bättre ord kunde man säga att hon tänkte på albumets budskap, men det stämde inte riktigt. Hennes hjärna formulerade inga tankar, det var mer som om hon kände skivans innebörd. Hon förstod att hon missuppfattat den. Förr hade hon att tyckt att skivan helt enkelt handlade om livet, men det var fel. Den handlade om döden. Hela skivan var ett långsamt avlidande i ångest och sorger. Låten som spelades hade hon hört hundratals gånger förut, hon kände igen den starkt men kunde inte minnas vad den hette. Hon visste att hon egentligen visste, men hade helt enkelt inte orken att tänka efter. Hon kände hur livet rann ur henne, och hon insåg att livet var rött, och var inte mer än fem liter. Skivan hade ännu inte börjat om, så även om hon inte såg något kunde hon ändå ha en sorts tidsuppfattning, och var förvånad över att det gått så fort. Hon som läst att döden kom efter minst 2 timmar om man gjorde som hon hade gjort, men eftersom skivan fortfarande var på varv ett borde det gått ungefär en timme.

Hade hon gjort fel? Var hennes blod så ivrigt att få lämna sitt fängelse?

Hon flöt bort, hon kunde känna och höra, men sinnesintrycken kom bara fram ibland, som på en dålig inställd radio, och allt svagare och mer sällan. Hon förstod att hon knappt rört sitt vin och lyckades formulera en tanke om att personen som hittade henne fick ett… tröstpris.
Bakom ögonlocken var det mörkt, men när ett annat mörker började smyga sig fram förstod hon vad som hände. En sista instinkt att överleva tog vid, men bleknade snabbt bort. Det fanns inget hon kunde göra. Mörkret var tryckande som en hand som pressas mot dina ögon, svartare än insidan på en likkista och kompaktare än jorden ovanpå den. Hon var helt på det klara med vad som hände, precis vad hon väntat sig, som slutet på en dålig film. Vilken kliché.
Att dö. Hon var inte säker, men hon tyckte att hon hörde ”Outside the Wall” innan allt slocknade.

Allt som återstod sedan var tystnad.

Isn’t this where...?

#42 [Oatmeal] When your house is burning, you should brush your teeth

Scenario: En serie som handlar om en brand och katter.

Källa: http://theoatmeal.com/comics/house

----

Note from the author:
Today, January 8th 2013, marks the 20th anniversary of my house burning down, so I decided to write a comic about it. It was a terrible thing and I've found the best way to deal with terrible things is to tell funny stories about them later.

My dad still had a copy of the front page of our local newspaper, and I've scanned it and pasted it below for anyone who is curious. Also, the newspaper is dated January 9th but the house actually burned down on the 8th (they went to print a day later), and even though the paper states that my sister called the police it was actually my mom.

A lot of people are asking: my mom made it out okay, and she ended up rebuilding her teddy bear business over the next few years.

#41 [Flashback] Om muskotnötens horribla effekter

Scenario: Tripprapport från person som äter 20 stycken muskotnötter.

Källa: https://www.flashback.org/t21300

----

Gerra:
När jag gick i gymnasiet så sade en skogstokig lärare ”När jag växte upp på Åland så brukade jag och mina kompisar dricka Coca-Cola och käka muskotnötter så vi blev lite roliga i huvet”.

Detta tyckte jag naturligtvis lät spännande, så jag frågade lite mer om saken. Man ville ju locka den magiska formeln ur gubben. När jag frågade såg han dock mest förvirrad ut… ”Vad menar du pojk?! Är du helt dum i huvudet?! Det ena har inte med det andra att göra. Coca-Cola dricks på bio, muskot ersätter vodka. Fnys!”

Jag gick hotell- och restaurang, så jag snodde med mig några dussin hela muskotnötter när jag gick hem. När jag skulle testa fann jag att muskotnötter är mycket svårtuggade, så jag drog fram rivjärnet. Nu visade det sig att när muskot äts som annat än varsamt hanterad krydda så smakar den som sju svåra år. Jag slet tappert fram mina ciggpapper och lite tobak, för att sedan med säker hand modellera fram en otroligt balanserad prototyp av något som jag inbillade mig skulle revolutionera min festekonomi.

Upphetsad tände jag nu min exotiska cigarett. Efter några bloss upptäckte jag att nötens fett samlades i min lugg och panna, för att därefter, på ett mycket irriterande vis, rinna ner i mina ögon. Jag slängde bort åbäket.

Efter en stunds experimenterande med yoghurt, folköl och sylt fann jag den magiska blandningen! Massor av kanel täcker effektivt smaken av 14-20 rivna muskotnötter uppblandade i en tallrik filmjölk. Jag åt upp blandningen och satte mig och väntade. Inget hände. Jag gick ut med hunden för att fördriva tiden, men inget märktes. Jag blev förbannad över bluffen och satte i vredesmod på kaffebryggaren.

När kaffet var klart satte jag mig lugnt framför Jeopardy med en kopp kaffe. På andra spelplanen upptäckte jag att jag inte fattade något alls. Jag hade blivit akut korkad! Nåja, det funkade ju i alla fall, tänkte jag. Jag försökte känna efter, men inte fan ökade muskotruset min livskvalitet alls. Efter lite experiment med joggning och Playstation gav jag upp. Enda resultatet av nötterna var att jag var trött, korkad, och hade lite vajsing på motoriken. Besviken borstade jag tänderna och gick till sängs.

Dagen därpå vaknade jag till hälften för att genast konstatera att jag kände mig extremt svag, hade värk i hela kroppen och sist men inte minst hade jag blivit blind. Chockad försökte jag resa mig upp, men benen vek sig och jag rasade in i min svindyra skivsamling och skadade mig själv ganska svårt i fallet. Med skärvor från mina trasiga musikalbum instuckna lite här och var i min nakna kropp låg jag i en mycket skämmig - och smärtsam - pose och funderade över min prekära situation.

Efter några minuter kom jag på att mina ögonlock var stängda och därtill omöjliga att öppna på vanligt vis. Med stort tålamod letade jag reda på mina händer och började varsamt lirka fram mina ögon. Lidandet tilltog ordentligt vid denna manöver, men jag kände mig ändå lättad när jag fick synen tillbaks. Ögonlocken hade helt enkelt bara torkat fast på grund av extrem vätskebrist.

Varsamt ålade jag mig ut till badrummet och sörplade i mig så mycket vatten jag orkade. När jag baddat mitt svårt medtagna huvud med en fuktig dambinda en stund började verkligheten dyka upp ordentligt. Jag upptäckte att en stor del av smärtan i min kropp orsakades av min överdrivet sprängfyllda blåsa, men inte fan gick det att pissa heller. Efter en mycket varsam bukmassage började så min knallgula urin porla i sin totala frånvaro av genomskinlighet. Urinröret kändes som det skulle frätas sönder, men pinan från blåsan försvann.

Efter att ha druckit lite mer vatten försökte jag borsta tänderna, men tandborsten visade sig vara ett alltför klent verktyg för den uppgiften. Jag var tvungen att göra grovjobbet med naglarna - Aldrig har jag skådat en sådan fasansfullt äcklig beläggning!

Med hjälp av väggarna haltade jag ut i köket, där min mor befann sig. Jag tittade på klockan och konstaterade att skolan hade börjat för två timmar sedan. Jag harklade fram ”Fan, jag har försovit mig. Om jag tar några brusalvedon, så kanske du kan skjutsa mig?”

Min mor levererade nu följande fakta; ”Skolan började så att säga för 26 timmar sedan. Du sov hela dagen i går, så jag sa att du var sjuk när dina polare kom förbi”.

Efter att ha konstaterat att varken värktabletter eller mat på något vis hjälper mot muskotens fruktansvärda bakrus, lade jag mig i min svettiga säng och sög i mig blåbärssoppa tills jag somnade igen. Efter några dagar var jag helt återställd och gick tillbaks till skolan. Naturligtvis tipsade jag de popiga eleverna i klassen om muskotens underbara effekter, liksom som straff för deras popighet.

Nåja, vad lär vi oss då av detta, pojkar och flickor? Jo, muskot är visserligen ett billigt rus, men definitivt inte prisvärt. Vidare kan vi konstatera att människor från Åland inte bara pratar konstigt, de är opålitliga också.
Om man nu ändå vill pröva så rekommenderar jag att man bullar upp med filmjölk, kanel, rivjärn, ett välfyllt dropp och därtill bör man vara ledig ett par dagar. Lycka till.

#40 Boogeyman och skrämmande läsning

Scenario: Skrämmande händelser

Källa: http://www.reddit.com/r/shortscarystories/comments/1mowne/the_boogey_man/ , https://www.flashback.org/t697056p8

----

The boogey man

It started with my 3 year old son screaming in his room in the middle of the night. When I came in to check on him he was in hysterics, crying about how the Boogeyman had frightened him. I let him sleep with my wife and I for the night, thinking it was just a bad dream. The next evening he didn’t want to sleep in his room, but I convinced him that the Boogey Man was just a figment of his imagination. However, I found myself rushing to console him at 2 AM after being awoken by his screams once more.

On the third night I set up a camcorder in his room, in order to show him that there was no monster. That evening there was no screaming and no crying. I was refreshed when I woke up in the morning after having gotten my first good nights sleep in three days, although when I saw my son he seemed very fatigued. He didn’t even put up his usual fuss when we got him ready for preschool so when my wife took him to day care I decided to review the camera's tape in order to find out if he had slept. I’ll never forget what I saw.

At around 2AM while my son was asleep his closet door slowly creaked open and out of the shadows crept a pale, naked, veiny, woman with long white hair, so bony you could see her spine protruding from her back when she turned away from the camera. He tried to scream as she reached her unnaturally large hands towards him, but her palm easily enveloped his head, muffling his cries. She snatched him up with the ease that a person of her frame should not have had, then walked back into the closet only to return an hour later with what looked like a wriggling worm the size of a duffle bag that she then placed it in my son’s bed. Over the next 2 hours I watched it twist and writhe while it grew and mutated until it looked like my baby boy. I don't know what that thing is that left with my wife this morning, but I know it's not my son.

En skrämmande upplevelse...

Tag_man:
Från början skulle kanske denna tråd placeras i Cannabis-forumet, men saker och ting förändrades och nu hör detta ämne nog hemma bäst i detta forum.

Jag och en vän var just med om en väldigt skrämmande upplevelse. Är fortfarande väldigt upprymd och måste bara få dela med mig om vad som hände ikväll, ungefär en timma sen i skrivande stund.

Jag ska ta det hela från början.
Jag om min vän hade bestämt träff ute på en åker där vi nyligen har planterat ut några små frön. Vi skulle titta till dem och se till att plantorna inte åts upp av sniglar eller liknande. Det var altså marijuanaplantor, och vi började fundera över var vi skulle hänga upp och torka växterna när de var skördade, ingen av oss vill hänga dom hemma hos våra föräldrar.

Förra året upptäkte vi en gammal övergiven stuga/torp ute i en skog någorlunda nära där vi befann oss, och vi tänkte att där skulle kanske vara en perfekt plats, om vi kom in.

Det finns ingen stig dit så vi fick gå en liten bit genom skogen och tillslut kom vi fram. Jag gick nästan rakt in i en gammal ståltrådsliknande gammalt staket eller liknande, och varnade min kompis som var med. Torpet är väldigt gamalt, gissningsvis från början av 1900-talet eller liknade. "Trädgården" är totalt igenvuxen och torpet i princip täkt av mossa. Nåja, vi närmade oss stugan snett bakifrån, det var lite smådunkelt och vi smög oss fram. Baksidan och kortsidan mot oss hade inga förster. Vi rundade huset och tittade in genom ett fönster, då stelnade båda till. Innanför fönstret på fönsterbrädet satt en katt. (Det var väldigt skrämmande då detta måste innebära att någon "bodde" eller vistades i torpet, det var också så mörkt i huset att man inte såg in, man såg bara katten innanför fönstert, och jag kan garantera att den/det som var där inne tittade ut på oss). Detta slog genom mitt huvud på en bråkdelssekund, och under den tiden så vände katten sitt huvud mot oss, (detta var det hemskaste) vi såg först bara ena ögat, sedan det andra, och det liknade inget öga. Det var en halvt genomskinlig, mörk böld.

Jag minns bara att jag sa "Fyfan vad läskigt" sen sprang jag för mitt liv, jag var helt skräckslagen. Min kompis kom efter. När jag springer så fastnar jag rakt i ståltråden som jag nämnde tidigare, efter att ha lyckats ta mig loss så sprang vi så fort vi kunde ut ur skogen och upp till en cykelväg.

Vid cykelvägen började vi upphetsat prata igenom var vi hade sett. Helt tydligt bodde någon eller något där ute i skogen i det bortglömda torpet, tillsammans med en hemsk, missbildad katt. Jag tror inte vem som helst gör det...

Under tiden som vi står och pratar så kommer en katt upp på cykelvägen. Det var inte samma katt, men den kom från precis samma håll som stugan. Tänk er en grå/brun väldigt gammal katt, med sliten och yvig päls, den haltade nästan fram. En riktigt häxkatt. Det första jag tänkte löjligt nog var att det var "häxan" som bodde i torpet som hade omvandlat sig till en katt och följt efter oss. Den haltade mot oss och började röra sig krig oss i cirklar och gjorde konstiga utfall mot oss. Den betedde sig allmänt kusligt. Efter ett tag så gick den ut i det höga gräset på sidan av cykelvägen och vi såg den inte mer, tillsammans. Vi stod nu i kanske 10 minuter och diskuterade ytterligare, nu även denna kusliga katt. Våra vägar skiljdes sedan och vi gick hemåt åt varsitt håll. Jag var lite illa till mods och kollade ständigt ut mot det höga gräset för att se om katten följde efter, men kom efter ett tag på mig själv och tyckte jag var fruktansvärt löjlig som var rädd för en katt. Jag samlade mig och fortsatte gå som vanligt.

Men efter bara kanske 10 meter kände jag en rysande känsla av att något följde mig, jag vände mig om och ser katten gåendes efter mig, bara några meter bakom mig. Den tittade på mig. Det blev för mycket och jag sprang för livet.....

Jag kan inte säga att detta var något övernaturligt, men det kändes som det. Jag vet inte vad jag upplevde ikväll eller hur jag ska tolka det.
Är fortfarande lite skakis över kvällens händelse...

Nån som har någon kommentar? 

...

Efter önskemål om en uppföljning av tråden har jag nu valt att träda fram igen, de senaste månadernas händelser har fått mig att vilja glömma upptäkten av torpet. Jag tänkte att det skulle falla i glömska.

Beskrivningen som Charlie Chicken ger av torpets position stämmer är bra, dock har har inte sanningen, åt minstone inte allt som vi har fått uppleva sedan vi var vid torpet tillsammans. Vi har förlorat kontakten sedan tre månader tillbaka.

I alla fall, jag ska försöka redogöra för min historia, och jag ska försöka tala med Charlie Chicken för att få honom att erkänna vad som hände

Allting har har säkerligen en naturlig förklaring och jag tror att allt bara var slumpmässigt, men det är fortfarande skrämmande och jag vet inte hur jag ska gå vidare och tolka dessa fenomen/händelser.

Det dröjde ett par/tre veckor innan vi vågade oss tillbaka till torpet. Vi försökte begatellisera det hela och inbillade oss själva att det inte fanns nått att skrämmas för, vilket det faktiskt inte fanns heller. Vi hade ju inte stött på någonting "farligt".

Så vi gick genom skogen längs den gamla stigen och började till slut se torpet. Vi gick fram och öppnade den gamla sönderfallna grinden och gick fram till stugan. Jag gick genast fram till fönstret där jag hade sett katten med det missbildade ögat. Jag tittade försiktigt in och såg till min lättnad ingen katt, och inget annat. Det blev som något slags antiklimax och all upprymdhet och nervositet försvann.
Just då hör jag Charlie säga mitt namn för att få till sig min uppmärksamhet, jag vänder mig om och tittar frågande på honom. Han säger ingenting, utan pekar bara förstummat med fingret mot husknuten.

Där bakom står står den svartvita katten med missbildningen och iaktar oss, altså bara 2-3 meter ifrån mig. Jag rycker till och får verkligen kalla kårar genom hela kroppen, och jag liksom stelnar till för några sekunder.
Under samma tid hinner katten försvinna in bakom huset och utan att säga något eller titta på varandra går vi efter. När vi är bakom huset ser vi katten smita in genom dörren till vedboden som står på glänt. Jag smyger sakta fram några meter och rycker till när dörren plötsligt öppnas och en gumma kommer ut. Jag fick en konstig känsla, jag var inte rädd, men jag fick obehagliga vibbar och ville bort. Fick inte ur mig ett ord och visste inte om jag skulle springa eller stå kvar.

Jag var kanske 8 meter infrån vedboden där hon stod.
- Är ni här nu igen? sa hon.

Jag skärpte mig och sa någonting i stil med att vi faktiskt hade varit här tidigare och då sett en inlåst katt med en skada i ögat och att vi bara var lite nyfikna, eller nått. Hon sa då något i stil med "ja, visst är han fin....", och gick tillbaka in i vedboden.

Vi sa att vi inte skulle störa mer och började gå iväg mot den gamla grinden, då kom hon ut och började gå efter oss, och sa: "ska ni inte titta efter där inne"? Det lät lite som en uppmaning och hon verkade syfta på stugan. Det "uppmanande" sättet hon sa det på gjorde mig illa till mods och jag fick bara ur mig ett futtigt "hej då" och vi gick genom grinden. Hon fortsatte följa oss, men stannade vid grinden, som att hon inte fick gå längre än så, därifrån sa hon högt "när kommer ni tillbaka?" och när vi hade kommit utom synhåll så sprang vi ut ur skogen.

Vi gick sedan hem till mig och på vägen dit pratade vi upprymt om hur skrämmande det var och hur skumt hon hade uppträtt.

Det gick några dagar utan att vi sågs eller pratade med varandra. Och en natt drömde jag en jävligt skrämmande dröm.
Jag drömde att jag ensam hade gått till torpet och tittade in genom fönstret. I fönstret satt katten med missbildningen, precis som när jag såg den för första gången i verkligheten, den vred huvudet mot mig precis som då. Men katten hoppade ner och gick mot samma håll som dörren i farstun. Plötsligt öppnades dörren och Charlie kom ut! Han tittade på mig och sa "ska du inte titta efter här inne"? Jag minns detta som väldigt obehagligt och jag minns inte vad som hände sen, men jag vaknade inte upp direkt i samband med detta.

Detta kan ju ses helt normalt, det kan väll tolkas som en vanlig mardröm. Men nu till saken: Samma morgon ringde Charlie till mig för att berätta om en jävligt läskig dröm som han hade haft. Den var identisk med min dröm, bara att det var jag som hade öppnat dörren och sagt "ska du inte titta efter här inne"? Jag berättade att jag drömt samma sak och båda blev ganska skrämda och tysta.

Sedan dess har vi endast talat en gång, och då förnekade han att han hade drömt dendär drömmen, att han hade kommit ihåg fel. Han svarar inte i telefon längre och ingen öppnat när jag knackar på hos honom. Att han lever är ju uppenbart och självklart, han har ju skrivit inlägg på sistone, men han väljer tydligen att inte berätta allt.

Så, här har ni förklaringen till varför jag inte skrivit mer, samt historien om vad som hände.


Charlie, ring mig!!!!

...

Ok gott folk, har precis kommit hem från kvällens expedition. Fick igång kameran och fick en del bilder.

Jag fick tag i Charlie och jag lyckades övertala honom att följa med mig.

Först smög vi oss upp i skogen och letade oss framåt den gamla grinden. Vi gick in och smög oss försiktigt framåt, tog under tiden lite bilder. Vi började sedan med att smyga bakom torpet där det inte fanns några fönster. När vi gick förbi de andra på avstånd kunde vi inte se in, gardiner var till stor del fördragna och det var mörkt inne.

Vi tog lite bilder på uthuset, en gamal pump, nån slags liten jordkällare eller liknande. Sedan gick vi runt knuten till fönstret där katten suttit förut. Vi tar lite bilder runt omkring innan vi tittade in. Vi tog sedan mod till oss och gick fram nära till fönstret och tittade in. Det var mörkt och till slut hoppade jag till lite, innifrån stugan lyste ett doft rött sken, jag kunde inte se vad som lyste eller vad det lyste på, men det var en ganska liten yta. Jag blev illa till mods och fick vidriga känslor av att någon med all säkerhet hade tittat ut på mig när jag tittade in. Det var verkligen något slags aktivitet där som jag inte kunde förklara var det var.

Vi gick bort bakom huset med snabba steg, vi ville inte springa och göra oväsen. Vi ställde oss ett 30tal meter bort och visste inte vad vi skulle göra. Vi bestämmde oss att vi måste få en bild av detta och smög så tyst vi kunde tillbaka. Nu var vi ganska skrajja. Vi ställde oss framför fönstret och tod snabbt och darrigt två bilder in på det röda skenet och stack sedan därifrån.

Bilden är suddig men man kan se ett rött sken som lyser mot någonting, vid sidan står en gamal Colaflaska (!). Vi förstår inte vad det är.

Försöker ladda upp lite bilder. Vi vågade dock inte använda blixt, det är därför det är lite suddigt.

http://i38.tinypic.com/2ivy79w.jpg
http://i33.tinypic.com/2ujqdfd.jpg
http://i38.tinypic.com/2qlefqu.jpg
http://i33.tinypic.com/spbx3p.jpg
http://i35.tinypic.com/2py3hxt.jpg
http://i34.tinypic.com/2afen21.jpg
http://i33.tinypic.com/2vmzpzn.jpg
http://i34.tinypic.com/2eojuqw.jpg
http://i34.tinypic.com/1182f7l.jpg

Riktigt kusligt i alla fall

Läs mer: https://www.flashback.org/t697056

#39 [DontEvenReply] Angry Fish Tank Guy

Scenario: En kille, mycket fritid och en annons.

Källa: http://dontevenreply.com/view.php?post=112

----

Original ad:
55 gallon tank great condition.no scratches. comes with filter. $125. 484-***-****. CALL ME ONLY - NO EMAILS. 484-***-****



----

From Me to Felix *********:

Hey,

That fish tank is beautiful. I must have it! Is it still for sale?

Mike

From Felix ********* to Me:

CALL THE NUMBER

From Me to Felix *********:

What number?

From Felix ********* to Me:

484-***-****

From Me to Felix *********:

I just called that number and nobody answered.

From Felix ********* to Me:

i never heard it ring. call again and leave a message if no answer.

From Me to Felix *********:

I just called again. Nobody picked up so I went to leave you a message, but it said your voicemail was full.

From Felix ********* to Me:

my voicemail isnt full the phone never rang. are you calling the right number? 484-***-****

From Me to Felix *********:

I just called the number again and I got a fax machine noise. Is there a trick to dialing your number?

From Felix ********* to Me:

what trick??? its a phone number you just dial it!

From Me to Felix *********:

Are you sure you didn't give me the number to a fax machine? Would you rather communicate through fax? That would actually be easier for me.

From Felix ********* to Me:

NO!

From Me to Felix *********:

I wasn't sure what to do, so I sent you a fax. Did you get it?

From Felix ********* to Me:

DONT SEND ME A FAX

From Felix ********* to Me:

STOP SENDING ME FAXES

From Felix ********* to Me:

SERIOUSLY STOP TRYOING TO SEND FAX! IT WONT WORK BECAUSE ITS A CELL PHONE!!!

From Me to Felix *********:

Can't you just set your cell phone to fax machine mode?

From Felix ********* to Me:

what the hell is fax machine mode? cell phones dont have that!

From Felix ********* to Me:

OMG dude ENOUGH WITH THE FAXES!!!!!!

From Me to Felix *********:

Sorry, I set the fax machine to try sending the fax every fifteen minutes until it goes through. It was the office fax machine and I already left for the weekend. Can this wait until Monday?

From Felix ********* to Me:

NO IT CANT WAIT UNTIL MONDAY ARE YOU FUCKING KIDDING ME

From Felix ********* to Me:

GO BACK TO YOUR OFFICE AND CANCEL IT RIGHT NOW

From Me to Felix *********:

My apologies, I can't go back. I'm at the airport and my flight to Vancouver leaves in an hour and a half. I'll cancel the fax on Monday when I get back.

From Felix ********* to Me:

HEY! NO! FUCK THAT YOU BETTER FIND A WAY AND CANCEL THIS SHIT RIGHT NOW!!!! CALL SOMEBODY AT THE OFFICE MAKE THEM DO IT I'M FUCKING SERIOUS

From Me to Felix *********:

Nobody is at the office, it is 6:30! Actually, you know what? The janitor might be there. We are pretty good friends. Do you want me to contact him?

From Felix ********* to Me:

YES

From Me to Felix *********:

Okay, I gave him your info. He's going to call you shortly. I'm on the plane now and they are making us turn our cell phones off for takeoff. Good luck!

From Felix ********* to Me:

DONT HAVE HIM CALL ME YOU IDIOT JUST HAVE HIM CANCEL THE FAX

From Me to Felix *********:

This is an automated out-of-office reply from Mike Partlow:

I will be out of the office on vacation in Canada until Monday, June 10th. I will not be checking my emails until I return. Have a great weekend, eh?

From Felix ********* to Me:

GOD DAMMIT

From Me to Felix *********:

This is an automated out-of-office reply from Mike Partlow:

I will be out of the office on vacation in Canada until Monday, June 10th. I will not be checking my emails until I return. Have a great weekend, eh?

===================================

I made another email account as Dave the Janitor...

===================================

From Dave the Janitor to Felix *********:

Hi there! Is this Felix? Mike told me to contact you about buying a fish tank. I'm Dave, the janitor at Mike's office. I tried calling the number he gave me but it sounded like a fax machine or something, so I am emailing you instead.

From Felix ********* to Dave the Janitor:

yeah hi dave here's the situation. mike has no idea how phones work and tried to send a fax to my phone using the fax machine at his office. now my phone is getting a call from the fax machine every 15 minutes. he said you can cancel the fax?

From Dave the Janitor to Felix *********:

Mike didn't mention anything about a fax machine to me. He told me to buy a fish tank from you and he'd get it from me on Monday.

From Felix ********* to Dave the Janitor:

oh jesus christ...no... he was supposed to tell you to cancel the fax that keeps calling my phone. are you at his office? can you stop the fax?

From Dave the Janitor to Felix *********:

So you aren't selling the fish tank?

From Felix ********* to Dave the Janitor:

look forget the fish tank just stop the fax machine, PLEASE!!

From Dave the Janitor to Felix *********:

Why are you so worried about this fax machine? Can't you just turn your cell phone to fax mode?

From Felix ********* to Dave the Janitor:

that isnt a thing! look im done screwing around here. just stop the fax machine, ok?

From Dave the Janitor to Felix *********:

Tell you what, I'll cancel the fax machine if you drop the price on the fish tank to $75.

From Felix ********* to Dave the Janitor:

look im in no mood to haggle with a janitor over a fucking fish tank.

From Dave the Janitor to Felix *********:

Excuse me? "with a janitor?" What is that supposed to mean? What if I had a fancy rich person job as an investment banker? Would you haggle with me then? I don't like your condescending tone, buddy. I know being a janitor isn't the most desirable job, but I gotta put food on the table for my kids somehow! Sorry I'm not an astronaut with a degree in brain surgery! You're in no mood to argue with a janitor? Well guess what? I am in no mood to turn off fax machines for a rude, snobby, patronizing fish tank owner!

From Felix ********* to Dave the Janitor:

i didnt mean to insult you. i like janitors. im sorry! can you please just turn off the fax machine!

From Dave the Janitor to Felix *********:

Fine. But I am telling Mike what you said to me and I don't think he will want to buy a fish tank from you after that. Are you this rude to your fish? Oh I'm Felix! Sorry, I'm in no mood to feed a goldfish! Maybe if you were a $500 Blueface Angel fish I would feed you.

From Felix ********* to Dave the Janitor:

......are you done?

From Dave the Janitor to Felix *********:

Yes, I stopped the fax. Sorry it took me so long to figure out how to cancel it. I'm just a janitor. What do I know about fax machines? I don't have a fancy degree in fax machine engineering.

From Felix ********* to Dave the Janitor:

yeah yeah.... thats enough. thanks bye


===================================

A few days later, from my original email account...

===================================

From Me to Felix *********:

Felix,

I just got back from Canada to find out you were belittling my janitor? Dave is one of the best janitors I have ever had the pleasure of working with, so you better watch your mouth. You think you are better than him or something? Big words coming from a guy who doesn't even own a fax machine. You can forget about me buying your fish tank!

Mike

From Felix ********* to Me:

good because im not selling anything to a stupid FUCK who cant even figure out how to dial a phone number!!!!!!!

From Me to Felix *********:

Please, stop harassing me and Dave. You've done enough. Leave us alone.

From Felix ********* to Me:

oh im harassing YOU? the dumbass who sets a fax to send me every 15 minutes and then LEAVES THE FUCKING COUNTRY? you know how many times that fax machine called me you stupid piece of shit you have the nerve to say IM harassing YOU? go fuck yourself you fucking fuckhead!!!!!!

From Me to Felix *********:

This is an automated out-of-office reply from Mike Partlow:

Hola! I will be on vacation in Mexico until Monday, June 17th and will not be checking my email until I return. Adios, amigos!

#38 [Flashback] Öppet svar till en person som skickade mig ett privat meddelande.

Scenario: En flashbackare svarar på ett privat meddelande öppet.

Källa: https://www.flashback.org/t1858666

----

Samael
Fick detta skickat till mig nyligen.

Citat:
Ursprungligen postat av En Flashbackare
Gå dö din äckliga hora.

Ville svara, men skrev visst för mycket, så det fick bli här istället.

Ursprungligen postat av Samael
Här har jag suttit i veckor och kontemplerat över vad jag ska göra med mitt liv. Det börjar krisa nu. Pratar knappt med någon längre. Många ensamma kvällar framför datorn.

Jag tittar på obscena mängder porr, mitt könsorgan och min högerhand har slitskador. Min datormus och tangentbord skulle kunna befrukta jordens alla kvinnor i tusentals år om jag frös in dom. Som om någon skulle vilja det.. Äcklas dagligen av mig själv och mitt beteende. Duschar sällan. Torkar av mig på mig själv. Sover bland mina högar av saker jag inte orkat bära ur från min etta.
Jag finner även viss fascination i det. Det kanske var det här jag alltid var ämnad att vara, ett äckligt pervo.

För några veckor sedan köpte jag en stor hallspegel, jag har inte brytt mig om att skruva fast den i väggen, den bara står där. Gick sedan till min lokala coop och köpte 3-4 burkar hasselnötssmör, ett paket blöjor (de största jag kunde hitta), ett par solglasögon och en gurka. Kassörskan tittade på mig lite konstigt, men det gör dom nästan alltid.

Jag kopplade ihop min laptop med storbilds-TVn jag ärvde av mamma. Satte igång tysk fekalieporr, en av mina favoritscener. En kvinna ligger fastspänd på en brits medans äldre män går upp på en ståltrappa längs kortsidan, vid hennes fötter. Dom går långsamt, en och en. Det brungula pisset flödar ur deras håriga äckliga kukar. Ibland kliver han på henne med ina finskor, herrarna skrattar. När han närmar sig magen börjar lös diarré rinna ner längs hans ben, ibland flödar det ut med sådan hastighet att ytspänningen släpper från benen och kluttar med hans gubbslem trillar ner på henens mage och bröst. Den första får tyvärr slut på avföring innan han når ansiktet.
Nästa kille, en stor tjock gubbe med långt grått, ovårdat hår har tarmen full så att säga. Han pissar först bort den första mannens bajs från magen på kvinnan, men ersätter snabbt med en ny storm av tysk korv-bajs. Jag fantiserar om vitlöksdofterna ibland. Han träffar över hela hennes bröst, hals, hennes hår och slutligen böjer han sig ner och vrålbajsar i hennes skrikande mun.

Männen skrattar och fortsätter. Det är säkert 30 män som alla utnyttjar kvinnan som toalett. Ibland spolar dom av henne med iskallt vatten. Hennes smärta gör mig så kåt.

Jag tog på mig solglasögonen för att behålla någon form av anonymitet i mitt eget sinne. Jag vet ju att det jag gör är motbjudande, men det är min grej. Öste ur en av hasselnötssmörsburkarna i blöjan och satte långsamt på mig den. Blöjan är alldeles för liten för min rotunda bak. Hade förväntat mig det här, men glömde köpa silvertejp. Jag gick in i min kokvrå och irrade runt i lådorna, men hittade bara lite presentsnöre från tiden då jag hade vänner. Började gråta lätt till minnet av en tjej i mellanstadiet som en dag sa "Jag vill inte vara vän med dig längre". Mitt hjärta krossades, som alltid när det minnet dyker upp. Men kuken stod som ett spett och jag skulle genomföra det här idag.

Jag tog presentsnöret och en sax och sprang tillbaka in till vardagsrummet/sovrummet, slängde ett öga på TVn Kvinnan blev avspolad, utom i ansiktet. Jag stannade upp och runkade ett tag innan jag fortsatte med mitt projekt. Band fast presentsnöret i snibbarna på blöjan, hasselnötssmöret låg kvar, men hade börjar trilla isär lite. Jag öste på en bytta till för säkerhetsskull.

Drog återigen på mig blöjan. Den satt perfekt. Hasselnötssmöret åkte upp mellan mina svettiga skinkor, omfamnade min pung och kukrot. Sockret och de små, rispiga hasselnötsbitarna rev så skönt. Jag satt på golvet och åkte runt som en hund med analklåda längs mattan. Männen på i filmen skrattade, jag började också skratta lite åt hela situationen, men återhämtade mig snart.

Tog fram gurkan och bet av toppen på den. Spottade iväg den, men kom ihåg var den hamnade så att jag kunde ge den till min enda vän, min guldhamster Tiffany, senare. Körde ner gurkan i blöjan vid kuken och rotade runt lite. Lyfte upp gurkan igen och satte den vid min mun. Jag slickade först på den lite grann, sedan tog jag några tuggor. En underbart naturlig smakblandning av hasselnötssmör, flänsost, pungsafter och rövsvett äntrade mina sinnen.

Jag tittade på filmen lite grann. Mannen som ser ut lite som jag skulle nu gå upp och visa vad hans slutmuskel kunde prestera. Jag bestämde mig för att göra detsamma.

Jag tömde min tarm bland hasselnötssmöret. Det mosades samman och pressades ut som en två-nyanser-av-brunt-färgad regnbåge vid mina lår. Den söta doften av hasselnötterna och den fräna doften av min skräpmatsavföring fyllde rummet.

Jag tvivlade en stund, men med målmedvetenhet satte jag ändå återigen ner gurkan i blöjan.
Tryckte den hårt mot min kuk och mina pungkulor som pressades ner i havet av hasselnötsbajs. Tog upp gurkan igen och körde snabbt ner den i min hals. Jag fick bajs och hasselnötssmör på läpparna, bajs och hasselnötssmör i gomen, bajs och hasselnötssmör på tungan. Min pung kittlade att den var redo att leverera en laddning. Körde ner gurkan så långt jag kunde, sedan började jag kräkas.

Kräks med otuggade gurkbitar rusade ner för min mage för att bilda en treenighet av njutning. Hasselnötssmör, kräks och bajs i en underbar symfoni av dofter, smaker, känslor, sensationer. Jag hasade runt ännu mer, vilt masturberandes. Jag grät och skrattade, hasselnötsbitarna rev upp små sår kring mitt anus, pung och innanlår. När blodet och min sperma äntrade treenigheten tillsammans med några av mina oskuldstårar som funnit sin väg ner från mitt ansikte bildades en hexagonalformad portal. Ett magiskt ljus fyllt med färger som inte existerar spreds snabbt i rummet. Jag förstod plötsligt att det fanns en övre mening med solglasögonen.
Jag tog ändå av dom. Skenet från mitt skrev var vackrare än all lycka i universum.

En gravitation ej känd i denna värld började verka på mina axlar. Jag sögs långsamt och helt smärtfritt in i mitt eget blodiga hasselnötsanus, färdades genom dimensioner, förstod saker jag aldrig kunnat återberätta om jag så fick tusentals år på mig. Miljontals generationers kunskap av all existens i allt som finns och har funnits och kommer att finnas. Mitt sinne omslöt alltet och ingentinget, tills jag fick en black out.

Det fanns plötsligt ingenting. En tystnad. Ett ingenting i ingentinget. Jag vet inte hur länge jag var borta, men till slut.

Ljud började uppenbara sig. Ett lätt surrande. Jag började vakna till liv igen, kände mina muskler. All min nyvunna kunskap var borta. Förvirrande, obehaglig tomhet i mitt sinne. Jag öppnade mina ögon. Jag satt framför en dator. Lite minnen och hjärnkapacitet började glittra till i mitt huvud igen. Jag valde ut en person som förtjänade mitt hat idag och på mitt eget lilla självdestruktiva sätt skrev jag "Gå dö din äckliga hora."

Jag klickade på Skicka-knappen och kände mig nöjd med mig själv.

Det ska bli riktigt kul att inte fatta ett skit om skit och dö arg, men jag kanske borde bli bättre på att förolämpa folk, tänkte jag.

#37 [Novell] Dödens geometri

Scenario: En man och en person pratar om geometri på tåget.

Källa: https://www.flashback.org/t2049935

----

Jan satt på tåget på väg till högskolan. Han hade snabbt bläddrat igenom en gratistidning och börjat fingra lite på sin mobil, när en man slog sig ner bredvid honom. Jan var inte blyg av sig och hade kort mött mannens blick när denne slog sig ner. Mörka ögon, nästan svarta. Mannens hår och det bockskägg han bar, var också svart. Detta i kombination med olivfärgad hy kunde tyda på utländskt ursprung. Något med mannen fick dock Jan att med stor säkerhet anta att han var svensk. Detta antagande verifierades av mannens första ord som uttalades utan brytning.

"Är ni intresserad av geometri?"

***

"Inte särskilt," svarade Jan. "Jag lärde mig en del om det på gymnasiet."
"Aha, men geometri är mycket intressant och dessutom oerhört viktigt. Låt mig förklara".
Medan mannen talade hade han tagit fram ett block med rutat papper som nu låg på det utfällda bordet framför honom. På detta började han rita en figur.
"Vad är detta?" frågade han.

Jan tittade på den enkla figuren mannen ritat med sin bläckpenna.
"En kvadrat," svarade han med en lite frågande ton. Nästa figur mannen ritade var en cirkel. Ritandet följdes återigen av samma fråga. Jan undrade var detta skulle leda men svarade ändå.
"En cirkel."

"Ja, det var en kvadrat och en cirkel," sa mannen. "Men ändå inte. En perfekt kvadrat och en perfekt cirkel går inte att avbilda. Hur noggrann man än är blir det lite fel. En perfekt cirkel finns endast i teorin. Detta gäller alla geometriska former".

Nu började Jan bli lite irriterad på mannen. Han började också märka att mannen luktade av något. Exotiska kryddor? Nej, vid närmare eftertanke var det nog rökelse. Hur som helst var lukten inte helt angenäm.

"Ja, det du säger stämmer nog men vad spelar det för roll?" frågade Jan. "Man räknar med perfekta geometriska figurer efter vissa formler. Att de sen inte går att avbilda perfekt borde inte ha någon större betydelse."

"Men det har stor betydelse!" sa mannen nästan för högt. "Titta här!"

Han slet av pappret och ritade ännu en kvadrat. Bredvid den ritade han en kub.

"Denna är platt," sa han och pekade med pennan på kvadraten. "Det är denna också," fortsatte han och indikerade kuben.
"Hjärnan lurar oss att den har tre dimensioner. Hela denna värld är platt," sa han och förde pennan upp och ner längs pappret. Vi kan överblicka hela, och om någon levde i den världen, skulle vi kunna se allt de gjorde."

Jan sa inget men han antog nu att något var kraftigt fel på mannen. Möjligen var han också farlig. Trots detta, hade hans resonemang väckt Jans intresse. Han förblev därför tyst och lät mannen fortsätta.

"Tänk dig nu att precis som 3-dimensionella föremål kan avbildas på papper, så kan också 4-dimensionella föremål avbildas," sa mannen medan han stirrade intensivt på Jan.

"Ok," sa Jan och tittade förundrat på mannen. "Hur då?"

"Jo, varje föremål i denna värld är en 3-dimensionell avbild av ett 4-dimensionellt föremål. Faktiskt är det så att hela denna värld har fyra fysiska dimensioner. Felet är bara att vi inte kan se det...men de kan."
Mannen tittade oroligt kring sig efter att han avslutat den sista meningen.

"Vem är de?" frågade Jan som trots att det ännu var ljust ute hade börjat känna sig något orolig och illa till mods.

"De som finns över oss och kring oss," svarade mannen. "De kan se oss men vi kan inte se dem," fortsatte han. "Det finns dock sätt att göra dem synliga och att se in i deras värld. Jag är den förste på hundratals år som lyckats. Jag har sett dem."

Jan var på väg hem från centralstationen. Medan han gick, tittade han upp mot den klara stjärnhimlen. Han kände igen vissa av de stjärnbilder han såg. Det var väldigt vackert, tyckte han. Sommarnatten hade hittills varit behagligt ljummen, men nu började plötsligt en kylig vind att blåsa. Tanken på det oändliga antalet stjärnor och det ändlösa tomrummet kring dem, fick Jan att rysa. Han tänkte på vad mannen hade sagt om att det finns fyra rums-dimensioner. Vad innebär det? Tankarna förde Jan tillbaka till det sista mannen hade sagt innan han stigit av tåget.

"Tack för att du lyssnade. Det var dock själviskt av mig att berätta, för nu vet de att du vet. De kommer att besöka dig...i dina drömmar."

Jan steg på tåget igen. På utsidan hade det sett ut som ett vanligt tåg. Han blev därför lite förvånad av att allt var i gråskalor på insidan. Det såg nästan svartvitt ut, med kraftigt ljus som då och då blixtrade in genom fönstren. Passagerarna såg också annorlunda ut än i vanliga fall. De var gråa men lystes upp innefrån av ett vitt ljus. Med tomma ögon såg de på honom när han gick förbi dem. Han ville ut därifrån, och slet därför upp dörren till nästa vagn när han kom fram till den. Han gick igenom den och möttes av något helt annat.

Här var färger men de såg inte ut som några färger han kom ihåg. Han försökte namge några av dem men det gick inte. Efter ett tag lade han märke till att någon stod framför honom. Han kände på sig att det var en kvinna, men ingen vanlig kvinna.
Hon var vacker på ett sätt som inte gick att beskriva med ord. Han visste dock att han inte kunde se hennes verkliga skönhet. Detta för att han inte var som hon.

"Vem är du?" frågade han med vördnad i rösten.

Kvinnan svarade med en varm röst som hördes i hans huvud och öron samtidigt. Jan tyckte orden och rösten kändes lena som honung.

"Människorna har under årtusendena givit mig många namn och titlar. Den mest passande är nog Väktaren vid tröskeln". 

Kapitel 2: Främlingen

Han lämnade tågstationen genom huvudingången. Det var sen kväll och asfalten framför honom hade en lätt blåaktig ton, och glänste av regnvatten i skymningsljuset. Han höjde blicken från marken och såg att relativt få människor befann sig framför stationen. Skulle han ta en taxi eller bege sig gåendes in mot stan? Där han kommer ifrån brukar taxibilarna stå i kö framför centralstationen. Här, i denna håla var det annorlunda. Inte en endaste taxi syntes till och batteriet i hans telefon var urladdat.

Nåväl, jag får väl gå då, tänkte han och började bege sig i riktning mot ortens centrum. Just då började det regna igen. Först lite lätt för att sedan eskalera snabbt till ett riktigt ösregn. Trots sin hatt och trenchcoat huttrade han.

Han hann dock inte ta många steg innan en svart bil stannade framför honom. Trots bristande kunskaper inom området, såg han det var en amerikansk bil. Sidorutorna var blanka och svarta och nu sänktes den främre av dem ner. Ett ansikte uppenbarade sig framför honom. Det var en kvinna. Omåttligt vacker med svart, glänsade hår och ögon mörka som natten.
"Vill du ha lift?" frågade hon.

***

Han satt i den svarta bilen. Kvinnans telefon hade ringt kort efter han stigit in bilen, och hon var nu inbegripen i samtal på ett språk han inte förstod. Han kunde inte låta bli att studera henne. Språket lät östeuropeiskt och i kombination med hennes skarpa anletsdrag, lät det honom ana hennes ursprung. Hon rökte då och då medan hon talade, och han hade svårt att slita blicken från cigaretten mellan hennes karminröda läppar. Hennes hud var vit, väldigt vit. Det var nästan som om hon aldrig vistats ute i solljuset. Och hennes ögon... Han mötte dem då och då kort i backspegeln men kände sig vid dessa tillfällen tvingad att vända bort blicken. Det var inte bara att hennes ögon var mörka. De var verkligen alldeles svarta. Han var inte skrockfull och han trodde han inbillade sig, men när hon såg på honom kändes det som om hon såg djupt in i honom. In i hans själ.

#36 [Cracked] [Självutveckling] 5 Excuses that prevent us from growing up

Scenario: 5 ursäkter som hindrar oss från att växa som person

Källa: http://www.cracked.com/blog/5-excuses-that-prevent-us-from-growing-up/

----

5 Excuses That Prevent Us from Growing Up

How many of you have friends who logged more hours on Black Ops 2 last week than they did at their job? Or maybe they constantly complain that they're never going to find someone, but the last person they asked out was over a conversation about how they heard that the new Star Wars films were going to be all about Darth Vader and how it was going to be the best thing in the history of cinema? They just sit around in a funk, and it takes every ounce of willpower to stop yourself from grabbing them by the ankles and screaming at their crotch until balls appear.

It's those goddamn excuses. Every time you try to help, they have a retort that makes so much sense to them -- but to anyone who has lived through even five minutes of adulthood, it's just bullshit. And believe me, I know these quite well. I was a master at saying and believing things like ...

#5. "The System Is Unfair! I Refuse to Participate!" 

Back in the early '90s, fresh out of high school, I tried to get a job at a local candy factory, because hell yes. At the time, I had virtually no work history. No experience with job interviews, no experience with applications, and barely anything to put on them, outside of my name and address. I didn't get the job, which was not unexpected, because even if you factor out my extensive arrest record for "genital terrorism," many of the "any dumbass can do this" jobs required heavy, repetitive lifting, and at the time I was built like a losing game of Hangman.

My mom's boyfriend worked there and told me later that the interviewer didn't hire me because of my hair (the left half was shaved, while the right half was down around the middle of my back). Now, hindsight tells me that he explained it because that interview marked the beginning of a very long string of job rejections that I couldn't figure out. But at the time, I got offended and exclaimed, "That's discrimination!" Then I asked him, "If I press the issue, would you be willing to say in court that they discriminated against me based on my hair?" And he looked at me the way you're looking at your monitor right now: a cringe, laced with "You are the dumbest twat alive." But instead of fixing the hair problem that was preventing me from gaining employment, I instead dyed it green out of protest, thinking, "If I have to change who I am in order to work, that's not a job I want in the first place!" In my mind, I was standing up against a horrible injustice.

The problem with this excuse isn't about the job. It's about our juvenile sense of entitlement -- our naive belief that we can do whatever we want without repercussions. If you want to see what I mean in action, pull up any video of a cop using a Taser and read through the comments. I can save you the trouble if you value your sanity enough to decline that experiment. If the cop was in the wrong, it will be post after post from people frothing with rage, declaring that it's time we stood up and took back our country from "corrupt fucking pigs." They'll compare police officers to gang members and say they're on a power trip. You'll see the phrase "Nazi Germany" more than when the Nazis were actually in power in Germany. It's "abuse of power" and "They need to be fired and put in jail!" A third of the people will claim that they'd kill the cop if they were there, because the Internet is a perfectly logical place with people who aren't completely fucking stupid at all.

And the cops who were totally in the right? Same exact response.

From the moment we were crotched into this world, we've been taught that nobody has the right to speak to us with a certain tone of voice. But we have a right to speak our minds no matter what, and that other person has to listen and give weight to what we say. So when we're in a situation where there is simply no fucking discussion in the matter (traffic stop, meeting with the boss, redneck wedding trying to fist fight the police), our gut reaction is "NO! You will listen to what I have to say, because I have a right to express my feelings and opinions!"

We think that because the boss is being an asshole about our work performance or the police officer is yelling, "Get your ass on the fucking ground" (instead of "I'm terribly sorry for the inconvenience, but could you please do me a favor and lie face down for just a few seconds?"), it excuses us from having to listen to them or follow their instructions. Instead of complying, we rebel out of this weird sense of justice. "I can't let them get away with that. I'm not doing what they say because I don't have to- OH MY GOD, THIS HURTS SO BAD, MY BODY IS BURNING WITH ELECTRICITY, FUCK!"

When we're kids, that's a great lesson, because it's teaching us important morals about communication and expression. I'm not saying that you shouldn't stand up for your rights or should let injustice go unchecked. I'm saying that when you become an adult, you learn where that shit is appropriate and where it will earn you a free face-kneeing. People who never get past that original childish viewpoint find themselves on the pavement with a Taser shoved trigger-deep in their asshole while they scream "WHAT'D I DO?!" Adults know that battling authority on their grounds only makes it worse -- you fight that shit in court.

#4. "I'm Just Not Ready to Settle Down Yet!"

 You'll hear this from bachelors who don't want to get married or party lovers who aren't ready to give up the "drink until three, sleep until two" lifestyle. Other variations include "There will be time to slow down when I'm older" and "I'm living life to its fullest." Followed by intense puking noises.

It sounds pretty straightforward, I'll admit, even from an adult perspective. Hell, I know adults who still live by that motto. Here's the problem, though: Most adults understand that the idea of basing the quality of your life on the amount of liquor you drink or the strangers you fuck is an illusion created by the unweathered mind. That's not an insult -- it's a product of biology. The body is still getting high off of a fresh supply of hormones and impulse, and it's not quite ready to step outside of the "If it feels good, do it" mentality. We all go through it -- there's nothing wrong with it at the time.

Eventually, though, you start to mature and realize that every second you spend living like that is a second you haven't spent building your career or securing your retirement or building a legacy. And the longer you put it off, the more of a head start you give your competition for the perfect job or the perfect spouse. You start realizing that all of your friends bought their first house at age 30, while you're counting wrinkled wads of singles from the strip club the night before to pay your rent.

Does that mean you have to give up everything that's fun and grind through endless identical days of work with a scowl and a puckered asshole? Hell no. Just like all of these points, it boils down to "there's a time and a place." Settling down does not mean "giving up." It means "It's time to stop talking about what I want to be in life, and actually become that thing."

When you're younger, that perspective is hard to see. You see compromise as a negative thing that means "Stop having fun" instead of a means to the most dramatic personal growth you'll ever experience. In this respect, the difference between juvenile and adult is "more" versus "better." When you're young, your mind will hammer you for more orgasms, more buzz, more parties ... When you're an adult, you work your ass off, and as a side effect of that, you can afford better wine. You focus on building a solid relationship where the sex is better and actually means something.

The unfortunate problem with this point is that until you actually live it, it sounds like bullshit. But believe me, any adults who tell you that they'd rather relive their teenage years than their current life aren't doing it right.

#3. "I Can't Make It on My Own!"

 Once upon a time, I lived my life in a perpetual state of partying and sleeping on whatever couch was available to me. Two of my closest friends at the time had their own apartment, but their mothers paid all the rent and bills for them, so I found myself hanging out with them a lot. None of us worked, and we didn't make much of an effort to alleviate that problem. Mostly because we didn't see it as a problem. Some of our other friends had part-time jobs but didn't make enough to pay basic bills, so they lived at home with mom, trying and failing to save up. Again, never making the effort to find a better job or tack on a second one to fill the financial gaps.

This isn't even close to uncommon. Thirty percent of young adults live with their parents, 53 percent if you look at just the 18-to-24 age group. If you're not in this situation, that's awesome -- no sarcasm, I'm sincerely proud of you. If you are in the situation I described above, though, I need you to do something that's kind of painful, even in the realm of imagination. I need you to imagine that the person helping you out becomes one of the 10,000 people a year who die in a DUI-related accident.

Just driving home from work, completely sober -- never even knew what hit them. Bam. Gone.

What happens now? Fuck the funeral costs -- what are you going to do in four days when the fridge is empty? In two weeks when the rent, electric, gas, car payment, phone bill, and trash pickup all become due? Do you know how to wash your own clothes? Can you cook more than a couple of meals that don't come out of a box? When a future job asks for your Social Security card or a copy of your birth certificate, do you have one? Do you know how to get one if you lose them? You should know every last bit of that shit right this second. And you should most definitely have enough of an income locked down that if God forbid something does happen, you can survive.

I know that many of you are in these situations because you graduated from college and can't find a job in your field, but you need to hear something that may piss you off: Fuck your dreams. Fuck them right exactly in their dream asses. Not off to the side -- not a grazing ass poke. Right in it. Right now, you're working for survival.

Got a degree in music? Fine, you can look for a job in that field while you're collecting an actual real paycheck from whatever job is willing to hand you money -- and sometimes that means working two or three of them to ensure that you have a place to live, while using your lunch break to hand out resumes for your dream. Every famous person in entertainment who wasn't handed a gift-wrapped career has a string of "shitty job" stories that he or she had to endure while working on becoming something better. Very few of them say, "I got my degree and then hunted around for a few years before I found a job in acting."

Unless you're flat-out rich, the economy will not allow you the luxury of cherry picking your employment. You cannot use the economy as an excuse -- you have to use it as motivation.

#2. "It's Not Just Me Getting Screwed, It's Everyone I Know!" 

In general, the members of any particular group of friends tend to share each other's traits to a certain degree. Rich people tend to hang out with other rich people. Sports fans hang out with other sports fans. All of my closest friends are in comedy or have freakishly large penises. The same was true about the group of unmotivated, jobless friends I mentioned earlier. And let me tell you, there is no reassurance on earth as powerful as what a support group provides.

"Hey, it's not your fault, man. Look at me -- I haven't had a job in six months. There just isn't jack shit in this town." But if you had asked any of us when our last application was filled out, the honest answer would have been "weeks." It's not all about laziness, although that was certainly a factor for myself and many of my friends at the time. It's that the more you hang around with other people who are justifying their failures with excuses, the more realistic those excuses sound. And getting on someone else's ass who has the same problem as you ... well, that's exactly the same as admitting that you're just as fucked. So in that situation, reassuring your friends that nothing is their fault and everything will be just fine is, in essence, saying it to yourself. Eventually, you just talk yourselves out of any hope of ever progressing in life.

Hanging around that group is a safe, warm, comfortable place to be because nobody is putting pressure on you to get up and fight -- there is only reassurance. "What can you do? It's the economy. Might as well enjoy what we do have: friends and beer!" Again, I don't mean to just harp on jobs -- it works for anything in life. "We're better off alone than dating any of the people in this town. They're all rednecks and dumbasses." "Give up cocaine? Why? There's nothing to do here except get fucked up." "Being a fan of Nickelback and Limp Bizkit is nothing to be ashamed of. We are all good people with great taste in music."

There comes a time when you have to grit your teeth and separate yourself from the things that are holding you back, and the unfortunate thing about this one is that there's a good chance you're going to lose some friends in the process. Because the sheer act of you fixing your life changes your perspective and philosophy, and that is going to set you apart from the group. Not to mention that in making the effort to grow in your job or relationship, that commitment is going to take up an immense amount of time. And while they have hours and hours to kill, sitting around and talking about how much the world has fucked them, you're going to be out there doing the things they say they can't do themselves.

They will resent you for it because you're proving them wrong, and because you're not spending as much time with them as they'd like. "What, that slut is more important to you than your friends? You think you're better than us because you got a nice job?"

Does that group always collapse when one of the members makes it out? No, but then again, you don't get herpes every time you fuck someone who has it. In my experience, it happens far more often than not. But that's what sets you apart as an adult. Adults prepare for it and accept the consequences. Children stay in the same situation, because upsetting their friends and leaving that comfort zone is too much to endure. And God knows you don't want to lose the respect of people who only hand it out during pity party circle jerks.

#1. "I Just Haven't Been Given a Chance Yet! 

There are plenty of things that I'd love to go back in time and kick my own ass for, but that one is pretty high on the list. That was my go-to excuse for not progressing in life, and I used it motherfucking everywhere. "I can't believe they gave her the assistant manager spot! I know more about this gas station than anyone -- this is bullshit!" Or "I can't believe she's dating that dickhead. What does he have that I don't? This is also bullshit!"

In both cases, if I had just been given a shot, I know I could have been the best they'd ever seen. In both cases, I never let them know I was interested -- not even in passing. In both cases, the person who got the spot went after it full force. That ... kind of sounds bad, but you know what I mean.

In my own life, I'd sit back and wait for things to come to me, partially because I never had anyone teach me how to go out and get those things. Partially because it's what we've been taught in pretty much every movie ever made. Win the big race, and the girl finally realizes she loves you. Do something even slightly worthy of praise, and the owner of the company pops out and says, "I like your style. Come talk to me on Monday morning and we'll get you set up with a big office and your own secretary to urinate on." (I'm guessing that's how it goes -- I don't actually watch many movies.) There has always been a very clear message of "Just live your life to the best of your ability, and life will shoot rewards out at you like one of those T-shirt bazookas."

That's even reinforced in your everyday life throughout childhood. Do a great drawing in art class, and the teacher holds it up in front of everyone and gives you praise. Good writing is read as an example to other students. Exceptional report cards might earn a few bucks or a night out with dad at the local brothel. But in the adult world, rarely does great work ever get past the "Good job -- now get back to fucking work" stage.

Though it does happen from time to time, rarely do promotions come to you without you ever making it known that you're interested in moving up the ladder. Rarely does that girl or guy suddenly look across a crowded party and say, "Oh my God, it was you I've been looking for all along! I can't believe I've been so blind! Touch my hunch monkey!" Not without some genuine effort on your part.

But that's the thing ... using this "I've never been given a chance" excuse is the most effective defense mechanism in the ego's entire arsenal. Saying it puts the blame for your failures on the shoulders of the other person. It's certainly not your fault -- hell, you're the one with all the untapped talent and passion to be the best they've ever seen. How could it possibly be your fault? It also keeps the world from knowing exactly how good you really are, outside of all the talk. If you did make the effort and you did get that position or relationship, and it turned out that you were just average, everyone can see it. Relying on the excuse allows you to talk about how good you would be if only other people were wise enough to notice.

In other words, in your mind, you get to be the best without ever having to prove it. And there aren't many things more comfortable in life than being the best at something without ever having to experience the stress of actually being the best at something.

Again, everyone goes through this stuff. If you're one of the people I'm describing here, I'm not saying it to make fun of you or imply that you're somehow beneath the rest of us. I learned this shit 15 years later than I should have -- I'm a worse offender than almost all of you. I wish I could go back and follow my old self around so I could catch me in the act and say, "There. You're doing it right there, fucko. ELBOW DROP!" But since I can't, maybe I can save a few people some future embarrassment by letting you know that it exists. Because it exists. And you will eventually be embarrassed by it.