#4 Ung kvinna skriver om ofattbara myndighetsövergrepp

Scenario: Ung kvinna berättar om hennes liv före och efter omhändertagandet av myndigheterna.

Källa: http://melindanorberg.blogspot.se/2013/08/en-sorts-presentation_3.html

----

En sorts presentation

För att kunna förstå historien och se den ur dess fulla perspektiv så behöver man ha en så klar bild som möjligt av vilka den faktiskt handlar om. Ser man framför sig en problemfamilj där följden av det blivit två dysfunktionella barn som behövde tas omhand av staten från första början så kan man aldrig förstå vad som hänt.

Med tanke på det och att jag personligen känner ett behov av att rentvå mig själv från de intryck jag gav i åldern tretton till femton så vill jag berätta lite om mig själv och den förvandling som blev från socialens omhändertagande av mig 2006 fram tills i dag.

Eftersom jag är en ständig förespråkare av uttrycket "en bild säger mer än tusen ord" så kommer det en del sådana med.

Jag fram till omhändertagandet

Som liten var jag väldigt mogen, "lillgammal" och bestämd på vad jag tyckte och tänkte. I BUP:s journalanteckningar från när jag var ca fem år gammal står det redan att jag absolut inte saknade min mamma och inte ville träffa henne. Jag minns att jag var himla arg på de vuxna som inte lät mig göra vad jag ville och inte höll henne ifrån mig. Min pappa var jag outgrundligt besviken och arg på för att han lät henne komma på besök för att träffa mig och min bror.

Jag lärde mig tidigt att läsa och utvecklade snabbt ett starkt intresse för skrivning. Min far lärde mig grunderna på ett mycket bra sätt och uppmuntrade mitt intresse så att jag utvecklade mina förmågor. Han såg till att jag alltid fick de böcker jag ville läsa och hjälpte mig så fort det var någon förkortning eller annat som jag inte förstod. Genom att läsa så mycket lärde jag mig snart många fina ord och hur alla ord stavades. När jag var nio eller tio år skrev jag bokmanuskript på över hundra sidor som lästes igenom av en person i Stockholm med kontakter till bokförlag. Hon hittade ett enda stavfel -- jag hade skrivit "fotölj" i stället för "fåtölj". Jag hade även använt ordet "reklamerade" felaktigt.

För varje bok jag läste blev jag inspirerad till att skriva något inom samma ämne eller om något som nämndes i boken. Ibland kunde det räcka med en tidningsartikel om något jag tyckte var intressant. Jag minns att jag läste Anne Franks dagbok och blev oerhört intresserad av andra världskriget, varför jag började skriva på en bok om en judefamilj som flydde undan nazismen. Efter att jag skrivit ett antal kapitel hittade jag något annat som fångade mitt intresse och jag påbörjade ett annat projekt. Så höll det på. Jag vet inte hur många påbörjade böcker i Word-filer jag har sparade på disketter.

Utöver intresset för att lära mig nya saker och att skriva, var djur ett enormt intresse. Drömmen var att ha egen häst och hund. Det var omöjligt för oss att ha mer krävande husdjur då, med tanke på att min far hade ryggproblem och att vi så ofta var hemifrån, framförallt om sommaren.  Han skaffade dock kaniner och fågel så att det inte skulle vara helt djurfritt, och skjutsade mig till olika stall samt ordnade att vi fick vara hundvakt till bekantas hundar så snart de behövde hjälp.

I perioder när jag växte upp var jag ganska tyst och blyg, men andra var jag den som pratade och pratade och pratade. Vartän vi åkte så var den ständiga frasen "åh, där är de där väluppfostrade barnen". Jag och min bror Daniel var väldigt omtyckta av alla. Vi var artiga, gav inte onödigt väsen från oss, bråkade inte, tackade för maten, lyssnade på tillsägelser och uppskattade alltid saker som vi fick.

Jag brukade köra cross om sommaren och snöskoter om vintern. Pappa köpte en Puch som man inte behövde växla på som jag älskade att köra, och en liten skoter som passade mig utmärkt att köra runt på.

Jag hade storartade drömmar om att bli författare och äga en gård med många hästar, hundar och allehanda djur utan mamma i mitt liv.

Ett år innan omhändertagandet

Tre månader innan omhändertagandet

Jag i början av socialens omhändertagande

När polisens insatsstyrka på 12+ män kom till Hjortkvarn och tog mig och min bror när jag var elva år hade jag ingen aning om hur jag skulle komma att bli behandlad. Även om de alla tedde sig hotfulla för mig eftersom jag visste varför de var där, så hade jag ändå ingen bild om polisen som hotfulla mot barn. Att själva myndigheten Polisen svikit oss gällande vår mor var en sak, men det fysiska beteendet trodde jag inte att jag behövde rädas.  I stället blev resultatet att hela mina armar var fyllda av blåmärken upp till axlarna och stora märken på benen, dessutom smärta i ena armen efter det välkända ”polisgreppet”.

På två dagar blev jag buren av polis över fem gånger, och träffade ett trettiotal varav endast en faktiskt behandlade mig som det panikslagna barn jag var. Jag förstår att denna insats kan låta helt osannolikt för två LVU:ade barn, men det är bekräftat sedan länge att polisinsatsen var enorm.

När jag då hamnade på Folåsa behandlingshem i Vikingstad utanför Linköping var jag livrädd för allt och alla. Jag hade aldrig ögonkontakt, åt inne på mitt ”rum”, lämnade det enbart för att gå på toaletten. Ut genom dörren fick jag inte gå på ungefär en vecka så jag missade inget. Folåsa, omhändertagandet och allt innan kommer dock bli en del för sig i kommande inlägg.

Eftersom månaderna gick anpassade jag mig så gott jag kunde till situationen. Den yngsta över mig i ålder var 16 år när jag kom dit. Jag höll dock stenhårt på att droger, alkohol, sex o s v inte var något jag ville ha med att göra eller ens höra talas om. Jag sade öppet till de andra intagna att om jag fick reda på att de smugglade in droger så skulle jag ange dem. Jag satt och hjälpte flera av dem med deras läxor och hemuppgifter, något personalen blev imponerade över tills jag nämnde att jag lärt mig allt av min pappa.

Jag ansågs vara en fjant och utanför på grund av min avsaknad av kriminell bakgrund och mina tydliga ställningstaganden gentemot kriminalitet och droger. Jag var en ”duktig flicka”. Ett antal intagna reagerade dock på att jag och min bror inte skulle vara där. Flera pratade med personalen och sade att det aldrig skulle komma att sluta väl om jag blev kvar på institutionen.

Bara någon/några månader efter att jag låstes in på Folåsa såg jag andra intagna skära sig, och det verkade för mig vara den enda utvägen att slippa den ständiga ångesten, så jag började och upptäckte att den psykiska smärtan faktiskt avtog för en stund i takt med att den fysiska växte. Jag fortsatte med detta tills jag var ungefär 14 år. Resultaten av de åren syns nu på mina armar och fotleder. Jag skar in min brors och fars initialer på mitt knä; på det sättet kändes det som att de alltid skulle finnas med mig fastän jag inte fick träffa dem. Märkligt nog har just det ärret försvunnit medan många, men inte alla, finns kvar.

Efter 1-3 månaders inlåsning på Folåsa. Bild tagen av psykolog.

Augusti 2007, efter 1,1 års Folåsavistelse. Bild tagen av Folåsapersonal.

Augusti 2007, efter 1,1 års Folåsavistelse. Bild tagen av Folåsapersonal.

Augusti 2007, efter 1,1 års Folåsavistelse. Bild tagen av Folåsapersonal.

Återstoden av socialens omhändertagande

Allteftersom månaderna blev till år förvandlades jag stegvis till en i gänget. Jag lärdes hur man gjorde en joint, slangord, hur man skulle slåss, brukandet av andra droger, diverse kriminella sysslor etc. etc. Min syn på samhället utgjordes inte längre av enbart en enorm besvikelse och misstro, utan det blev till min fiende. Poliser var det värsta som fanns – inte bara för att jag var rädd för dem, utan för att de bekämpade den grupp jag nu ansåg mig vara en del av. Hatet mot Folåsa, min mamma, och de myndigheter som hjälpte henne att jaga mig passade väl in i min nya världsbild.

Jag piercade mig. Gjorde "hemmagjord" tatuering. Började sminka mig hårt. När jag var tretton år trodde de flesta okända att jag var åtminstone 18. Jag hamnade i situationer som lämnat sår som aldrig kommer att läka. När jag var tolv år stod jag med en kniv inne på en toalett och skulle ta livet av mig. Som tur var anade någon oråd och började dunka på dörren i rätt tid. För varje skada jag fick, desto mer hatisk och trasig blev jag. Smärtan som bara byggdes på sig själv hela tiden blev till sist för mycket för mig att hantera, så jag stängde av. Jag blev en levande zombie, till sist kändes inte ens ilskan lika påtaglig längre. Jag följde med i allt självdestruktivt som erbjöds. Det spelade ju ändå ingen roll, för vad var livet att ha?

Jag var övertygad om att det inte fanns någon återvändo för mig, institutionslivet var det enda jag skulle få utstå för resten av mitt liv, och ingen skulle någonsin tro på mig. Jag skulle alltid ha stämpeln från att ha varit inlåst på institution. Det kändes som att hela världen var emot mig. Isoleringen gjorde att man kände en extremt stark känsla av ”vi” och ”dom”.

Det ironiska är att just denna period var den socialförvaltningen i Filipstad ansåg att jag mådde, betedde mig och hade det bäst. Jag var så trasig och farlig för mig själv att det för mig är ofattbart att jag ens finns vid liv i dag.

När jag flyttade till familjehem följde mitt nya beteende och synsätt med mig, men jag hade lärt mig att dölja mycket av det eftersom jag visste att det skulle skapa problem om jag visade hur dåligt jag mådde. Socialförvaltningens ständiga försök att tvinga ihop mig med min mamma spädde på min ensamhetskänsla och utsatthet så mycket att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Det fanns ingen jag kunde lita på i min närhet, det enda jag hade att hålla fast vid var övertygelsen om att allt var förlorat så jag kunde lika gärna fortsätta på den numera välbekanta självdestruktiva och hatiska vägen.

I skolan kände jag mig otroligt utanför och annorlunda – vilket jag också var. Ni kan tänka er ett – åtminstone till det yttre – institutionsbarn som inte längre visste hur man skulle bete sig bland normala människor, i en miljö bland barn/tonåringar med normala uppväxter och synsätt. Jag var det svarta fåret som alla var rädda för eller ansåg var ett drägg. Jag föraktar själv den person jag var på den tiden, och önskar att jag inte blivit så påverkad som jag blev under de tre åren på Folåsa. Men samtidigt så inser jag att det var oundvikligt. Man hamnar inte bland kriminella som elvaåring utan att det sätter spår.

2009 skedde dock något. Jag fick information om ett hundgymnasium i Forshaga som jag kunde komma in på om jag pluggade tillräckligt hårt, och jag såg då chansen till att komma tillbaka till Värmland och kunna hälsa på min pappa för första gången sedan omhändertagandet 2006. Jag studerade stenhårt och fick ihop de betyg som krävdes, och försökte åsidosätta allt negativt.

I mars 2010 orsakade dock min mamma att jag var tvungen att fly från både henne och myndigheterna som vägrade skydda mig mot henne så snart hon kontaktade den jäviga chefen på Filipstads socialförvaltning. Mer ingående förklaring om detta kommer skrivas senare.

Mars 2010. Jag och min bror. Resultatet av 4 år av socialförvaltningen i Filipstads "omvårdnad".

Den person jag är i dag

Rymningstiden, 31 mars 2010 till november 2012, använde jag trots kaoset till att återgå till mitt forna jag – om än trasigare och ärrad av livets erfarenheter. Jag började sysselsätta mig med att läsa, återfå den grammatik och det språk jag använt innan jag ”förpestades” av behandlingshemsmiljön.

Jag är fortfarande väldigt skadad av allt jag varit med om, och mitt mående är väldigt dåligt, men i dag kan jag hantera det på ett sundare sätt. De personer som träffar mig i dag har ingen aning om att jag genomgått vad jag gjort, eller att jag varit den person jag var, så länge jag gömmer de fysiska ärren – vilket jag försöker göra i de flesta situationer där jag känner mig obekväm med att ha ett traumatiskt förflutet.

Så snart jag kunde ta kontakt med människor igen utan risk att bli hittad så sade jag upp all kontakt med människorna jag haft att göra med under tiden jag var under socialens försorg. Jag tar avstånd från allt som har med behandlingshemsvärlden att göra, och de människor som har kopplingar till det på så sätt att de lever kvar i destruktivitet vad den än må utgöras av.

Jag kämpar för att få upprättelse så att jag kan börja leva ett liv som alla andra. Jag kommer aldrig att  bli hel eller få ett normalt mående, men när hela ens liv varit ett helvete på olika sätt så är det inget man förväntar sig. Man finner till och med ibland viss trygghet i de bitar som fattas inom en, då man vet att när man står ensam så finns det åtminstone alltid en sak som är helt säker – smärtan finns alltid där, och vänjer man sig vid den nya som kommer så överlever man. Sedan kanske det kommer en dag där allt blir en övermäktigt, att man till slut har en gräns där man inte längre orkar mer. Jag har trott att jag nått den så oräkneligt många gånger, men på något sätt så har jag tagit mig vidare ändå. Min förhoppning är att det ska vara så även i framtiden, trots att inga garantier finns.

Jag känner fortfarande en stor ensamhet, och så kommer det antagligen alltid att vara. Jag har ännu inte funnit någon tröst i samhörighet, då jag inte tror att den finns för mig. Var ska man passa in när man varken tillhör de som inte lyckas gå vidare, eller de som levt ett hyfsat bra liv och inte förstår innan man vänder ut och in på sig själv helt och hållet?

Så snart de rättsliga bitarna har hamnat på sin plats och måendet förbättrats, så ska jag skaffa mig en bra utbildning och göra något bra av allt som skett. Använda mig av det jag lärt mig för att nå en förändring för andra – och även mig själv. Jag kan tänka mig att den maktlöshet som varit en del av mig under alla dessa år kommer släppa när jag får uppleva att jag själv kan förändra och förbättra.