Källa: http://www.tbg.nu/news_show/175424/1
----
Per-Erik ställer cykeln utanför huset. Han är smutsig i ansiktet. Han råkade halka på en frusen vattenpöl. Tack och lov att cykeln inte blev repad, tänker Per-Erik. Om han ser det går det illa. Måste in och tvätta av mig snabbt.
Per-Erik är bara 10 år och har inga egna nycklar men ytterdörren brukar inte vara låst. Han har tur och den är inte låst idag heller. Han stänger dörren försiktigt och börjar ta av sig ytterkläderna. Efter det rör han sig så tyst han kan mot toaletten. Han hinner precis sätta på kranen, när han hör Kent-Olofs tunga steg i hallen. Jävlar, tänker Per-Erik.
Dörren till toan slits upp. Skräckslagen tittar Per-Erik upp. I dörröppningen står hans styvfar, Kent-Olof. Det syns att han är arg... Kombinationen vrede och illa dold förtjusning får honom att frusta. Hans rödplufsiga ansikte och ofokuserade blick är tydliga tecken på att han druckit. Som vanligt, tänker Per-Erik.
"Jaså, din lilla råtta! Du försöker smyga dig in," säger Kent-Olof med rösten drypande av förakt. "Men så lätt lurar du inte pappsen."
Kent-Olof greppar Per-Eriks axlar hårt och vänder honom om.
"Du är ju alldeles svart i ansiktet! Vad har du nu ställt till med?" frågar styvfadern. "Våga inte ljuga bara för då vet du hur det går".
Ja, Per-Erik vet hur det kan gå. Han vet också att när Kent-Olof är så här full spelar det ingen roll vad han säger. Han kommer få stryk i alla fall.
"Jag ramlade med cykeln. Fast det var inte mitt fel. Gled på en ispöl," säger Per-Erik med darrande röst. En lite upprorisk impuls får honom att se Kent-Olof i ögonen medan han talar. Han vet att han egentligen inte gjort något fel. Tyvärr gör detta styvfadern än mer ursinnig.
"Vad säger du, ungjävel? Har du ramlat med den nya cykeln din mamma köpt till dig?" frågar Kent-Olof fastän han redan vet svaret. Han tar ett hårt tag i Per-Eriks tröja och släpar honom genom hallen fram till ytterdörren. "Hoppas för din skull du inte fördärvat cykeln för då jävlar!".
Per-Erik står kvar i den mörka farstun medan hans styvfar inspekterar cykeln. Han känner en smak av salt och smuts i munnen från tårarna som redan börjat rinna som en ström ner för kinderna.
***
Dörren öppnas igen och Kent-Olof kommer in. Hoppas. Hoppas han inte hittade något, tänker Per-Erik. Var Kent-Olof inte så arg, brukade det bli lite mindre stryk än vanligt. Av styvfaderns mörka blick att döma, verkade detta inte bli en av dessa dagar.
"Handtagen är skadade och det fanns repor på styret," säger Kent-Olof med forcerat lugn i rösten. Per-Erik hade inte lagt märke till det. Fast Kent-Olof hittade alltid någon anledning att "bestraffa" som han kallade det. "Du vet vad som gäller. Seså...snabba på, ditt lilla kräk!".
Per-Olof vet vad som gäller ja. Ner i källaren till det speciella rummet. Kent-Olof är inte dum, tänker Per-Erik. Han har valt ett rum där skrik, gråt och snyftningar inte kan höras upp till gatan. Grannarna skulle nog ändra uppfattning om styvfadern om de bara visste.
Per-Erik vågade dock inte berätta för grannarna eller någon annan. Kent-Olof har noggrannt redogjort för vad som kommer hända med hans mamma Sigbritt då. Så nu sitter han i rummet och väntar som vanligt. Är byxorna redan neddragna och rätt position intagen, brukar styvfadern slå lite färre slag. Fast inte alltid...
I tamburen står Kent-Olof och myser. Framför sig har han sina "bestraffningsredskap" som han kallar dem. Ibland när han är riktigt arg, hinner han inte välja något av dem. Då sliter han bara av sig bältet i rent ursinne på vägen ner till källaren, och ger Per-Erik vad han tål. Idag har han hunnit lugna sig och har tid att välja.
Kvastskaftet? Nej, det ska bara användas när Per-Erik varit riktigt stygg, tänker Kent-Olof. Det brukar lämna så fula märken. En gång hade en gymnastiklärare ringt och frågat. Sådana problem ville han inte ha. Skohornet var redskapet längst till vänster. Ett rejält skohorn av metall fast med en mekanism som gör det böjbart. Perfekt, tänker Kent-Olof och öppnar dörren till källaren.
Sigbritt har slutat lite tidigare idag. Som vanligt är hon trött. Att arbeta inom vården är inget hon gillar, fast pengar måste man tjäna. Det bästa är att vara borta från hemmet några timmar...och från honom, tänker hon. Hon ser Per-Eriks cykel som står lutad mot staketet. Kent-Olof är hemma. Hon vet vad det innebär.
Länge står hon där utanför och tvekar om hon ska gå in. Det finns inte mycket man kan göra, tänker hon. Att försöka ingripa kommer bara förvärra det hela. Hon vet bättre än de flesta vad Kent-Olof är kapabel till. Hon borde ha anat oråd redan innan de gifte sig, men Kent-Olof var ju så trevlig. Fast redan den första gången de hade sex märkte hon något. Något hon såg i Kent-Olofs ögon. Något djuriskt och skrämmande som glimtade till och sedan var borta.
Per-Erik sitter ihopkrupen på golvet. Byxorna har han dragit ner. Han väntar på Kent-Olof. Han tänker att nästan vad som helst vore bättre än det som väntar. Att springa därifrån...fast det går ju inte. Att dunka huvet i väggen så hårt att han svimmar eller dör. Att döda Kent-Olof.
Hans tankar avbryts av ljudet av en källardörr som slås igen. Styvfadern är på väg ner. Mycket riktigt, mindre än en halv minut senare står Kent-Olof i rummet.
"Du har byxorna nerdragna, din lille skit. Bra, då ska pappsen kanske inte slå så många slag idag," säger han. "Det beror förstås på. Är du duktig och skriker och gråter ordentligt, så behöver jag inte slå så mycket".
Per-Erik har varit "trotsig" flera gånger. Kent-Olof har slagit honom under så lång tid att han ibland inte ens bryr sig. Vid några tillfällen har det gått längre än så, och han har känt att han inte ens varit där. Att han inte finns. Då är han tyst och orörlig hur många slag han än tar emot. Han vet att styvpappan inte gillar det. Ibland har han försökt vara tyst just på grund av detta. Idag vill han inte ha så mycket stryk. Han ska gråta.
***
Sigbritt kommer in i tamburen. Hon tittar mot dörren som leder ner till källaren, men vänder snabbt bort blicken. Mascara har lämnat svarta ränder på hennes kinder. Så blir det ofta. Tårarna kommer när hon tänker på vad hennes son utsätts för. Hon känner ilska som sedan förbyts i hopplöshet. Ändå tror hon sig älska Kent-Olof. Han är ju så trevlig och mysig ibland, t.o.m. mot Per-Erik, i alla fall när hon är med. Det är som om det som händer i källaren tillhör en annan tillvaro. Det är något man aldrig talar om uppe i den vanliga världen, där allt verkar vara normalt.
Kent-Olof står tyst och tänker. Inget hörs i det stängda källarrummet förutom oljepannans dova brummande och en pojkes häftiga andhämtning. Han brukar låta Per-Erik vänta. Grabben ska aldrig veta exakt när han tänker börja slå. Kent-Olof funderar sällan på varför han gör det han gör. Ibland så förbryllar dock hans eget beteende honom, och detta är ett av dessa sällsynta tillfällen. Det absurda i situationen får honom att fnissa. Här står jag med ett skohorn i handen framför en pojke med röven bar, tänker han. Sedan börjar han slå.
Sigbritt sitter i köket. Hon inne på sitt andra glas vin sen hon kom hem. Hon har en bag-in-box gömd i ett hörn under diskbänken. Egentligen onödigt att gömma den, tänker hon. Kent-Olof känner säkert till det. Han verkar veta allt, men han låter henne dricka. Hon tänder en cigg och öppnar fönstret. Den rena luften som kommer in och den klarblåa himlen hon ser, känns nästan som ett hån. Det finns ingen lycka i den här världen, tänker hon medan hon drar ett djupt halsbloss.
Sigbritt försöker minnas lyckligare tider. Var de lyckligare innan Per-Erik föddes? Hon tänker sig tillbaks till när hon såg Kent-Olof för första gången. Hon hade jobbat som kassörska i ett snabbköp då, och en stilig ung man hade småpratat med henne i kassan flera gånger. Han brukade tugga tuggummi och ha ett par solglasögon uppskjutna i pannan. Han var väldigt charmig... Hon minns också att hon tyckte det var coolt att han helt struntade i att han uppehöll andra i kön medan de pratade. Hon såg det som tecken på att han var intresserad av henne. Och det var han... En dag bjöd han ut henne och utan tvekan accepterade hon.
De var också lyckliga i början. Väninnorna var avundsjuka och tyckte hon gjort ett verkligt kap. Även hennes släkt tog till sig Kent-Olof utan förebehåll. Nåja, inte alla... Hennes mamma var alltid kort i tonen mot honom. Hon föll inte för hans annars ofelbara charm... Inte nog med det, under några familjemiddagar satt hon och stirrade Kent-Olof in i ögonen så länge att det nästan blev pinsamt. Hon är död nu men Sigbritt minns ännu hennes sista ord.
"Akta dig för Kent-Olof," hade hon sagt.
"Aj!" ropar Per-Erik. Det första slaget chockar alltid honom och får honom att skrika till, även de gånger han försöker vara tyst. Han känner att det är skohornet Kent-Olof använder. Det är av nån sorts metall men fjädrar vid varje slag. Per-Erik bryr sig inte vad styvfadern använder, så länge det inte är kvastskaftet. Det gör väldigt ont och ger blåmärken som tar lång tid att försvinna. Han tänker att det egentligen är nåt sorts bevis om han skulle anmäla Kent-Olof, men han vågar ändå inte. Fast en gång råkade en gympa-lärare se märkena...
Kent-Olof har nu slagit tjugo slag eller mer och han fortsätter slå. Detta trots Per-Erik skrikit och bölat. Jävla Kent-Olof! tänker han. Han hade lovat att inte slå så mycket om Per-Erik följde alla regler, ändå är han nu uppe i över 25 slag. Per-Erik bestämmer sig för att bli helt tyst, trots han vet vad det kan innebära. Han märker Kent-Olof tar i ännu mera. Slag efter slag, hårdare och hårdare.
***
Sigbritt har nu tappat räkningen på hur många glas vin hon druckit. Ändå känner hon sig inte påverkad alls. Det har blivit kyligt i rummet, så hon går fram till fönstret för att stänga det. Utanför ser hon att himlen börjar täckas av moln. Den gråa färgen passar hennes tillvaro perfekt tänker hon. Aldrig är det riktigt bra men sällan riktigt dåligt heller. Allt är precis på gränsen till vad hon kan hantera, i alla fall om hon har tillgång till alkohol. Fast lycka är såklart något hon saknar. Det är som all glädje och allt som kunde varit roligt, sugits ut ur hennes liv. Hon tror hon vet vad det beror på...
Nere i det stängda källarrummet fortsätter Kent-Olof att slå. Inget hörs förutom det ljud som uppkommer när skohornet träffar sitt mål. Per-Erik tänker att Kent-Olof aldrig slagit honom så mycket förut. Detta skrämmer honom lite, men samtidigt bestämmer han sig för något. Styvfadern får slå honom så mycket han vill idag, men sedan aldrig mera. Aldrig mera, oavsett vad som krävs. Denna tanke gör honom lugnare och ger honom kraft att uthärda. Efter ytterligare några minuter slutar Kent-Olof slå.
"Fan vad utmattad jag är," säger han. "Varför var du så tyst, din dumma unge?"
Per-Erik ser på Kent-Olof. Han säger inget men hans ögon lyser av hat. Han drar upp sina byxor och den svidande känslan när tyget vidrör hans bak får honom att flämta till. Han släpper dock inte Kent-Olof med blicken. Till slut tvingas styvfadern titta bort.
"Nä, nu jag är helt utpumpad," säger han och sträcker sig efter en ölburk som finns i ett sexpack på golvet. Per-Erik ser att styvfaderns panna är våt av svett och hör hans häftiga andhämtning.
"Nu måste jag fan vila lite," säger Kent-Olof. Han slår sig ner på en trästol med ryggen mot Per-Erik. Ljudet av en ölburk som öppnas hörs. Per-Erik ser styvfadern bakifrån där han sitter i stolen och dricker. Han tar chansen och springer ut ur rummet. Utifrån drar han snabbt igen dörren och låser den.
Dörren är en tjock trädörr med ljudisolerande egenskaper som Kent-Olof satt in. Ljudet av bankningar på dörren hörs och inifrån Kent-Olofs röst. Röstens styrka förminskas av den tjocka trädörren, ändå får Per-Erik impulsen att springa därifrån. Han står kvar.
"Öppna dörren, din jävla skitunge!" ropar styvfadern inifrån rummet. "Vafan håller du på med?"
"Nej, jag öppnar inte," svarar Per-Erik. "Och du ska aldrig mer slå mig."
"Va säger du, ditt lilla kräk?" undrar Kent-Olof med en blandning av vrede och förvåning i rösten. "Fattar du vad jag kan göra med dig och din mamma när jag kommer ut?"
"Men du är inte ute nu," svarar Per-Erik. Styvfadern fattar att det sista han sa var ett misstag. Han förblir tyst en stund. Sen säger han:
"Snälla Per-Erik, släpp ut din pappa nu."
"Du är inte min pappa och jag är inte snäll," svarar Per-Erik och går därifrån.
Per-Erik kommer ensam upp ur källaren. Sigbritt ser honom komma gående. Upp för trappan och in genom hallen. Detta är inget ovanligt. Kent-Olof brukar sitta där nere och ta ett par öl efter han "disciplinerat" honom. Det som får henne att ana något är annorlunda, är hur Per-Erik rör sig. Ibland är han röd av gråt i ansiktet och går sakta med huvudet nedböjt. Dessa gånger känner hon en stor sorg inom sig, och får lust att krama den lille stackaren. "Rör mig inte, mamma" säger han ofta då. Det känns fruktansvärt som om han tycker att hon, hans egen mamma, har förått honom. Andra gånger är han arg och springer upp för trappan till sitt rum. Sen passar han på att smälla igen dörren hårt när Kent-Olof inte kan höra det.
Den här gången går han sakta och målmedvetet mot henne. Han går med ryggen helt rak. Något med honom ger henne intrycket att han inte längre är rädd för något. Solen som kommer in från fönsterna i rummet bakom honom, lyser upp hans blonda hår. Det ser nästan ut som en gloria. Åh, min lille ängel, tänker hon. Han kommer fram till henne och de kramas under tystnad en lång stund. De gånger de tidigare kramats efter en misshandel, har bägge gråtit. Denna gång känns det som om det inte längre finns anledning att gråta.
"Var är Kent-Olof?" frågar hon försiktigt. Förändringen hon märkt hos sin son, gör att hon anar att något hon både skulle välkomna och beklaga har inträffat. Egentligen skulle det nog mest kännas som en lättnad. "Är han död?"
Per-Erik tittar lite konstigt på henne. "Nej, mamma. Han är inte död. Jag har låst in honom i rummet nere i källaren."
"Ok, Per-Erik," svarar hon. "Vad ska vi göra?". Hon fattade beslutet redan när hon såg honom komma emot henne genom hallen. Hon tänker låta Per-Erik bestämma nu. Vad än han vill kommer hon att göra. Hon känner att hon är skyldig honom det.
"Vi måste försvinna härifrån," svarar Per-Erik. "Vi tar bilen och kör så långt vi kan. Vi kör till en plats där han aldrig kan hitta oss".
"Ok," svarar Sigbritt. Nycklarna till Volvon ligger i hallen. Han har sin plånbok i jackan...". Hon tänker en stund. "Han har gömt en del kontanter också men jag vet var de finns, och sen våra smycken. Det tar vi med oss."
"Bra," säger Per-Erik. "Det gör vi. " Han ser ut att fundera. Sen säger han "Ring till hans jobb. De har en telefonsvarare. Säg att Kent-Olof vill ha ledigt i två veckor och har bett dig att ringa. Det ger oss tid att komma undan".
Sigbritt tänker. Det känns inte riktigt bra. Hon har ännu känslor för Kent-Olof och vad kommer hända med honom där nere i källaren? Hon ser också framför sig när Kent-Olof kommer ut, och får reda på vad hon gjort. Tanken får henne att rysa och skaka av ren skräck.
Per-Erik verkar förstå vad hon tänker. "Vem älskar du mest, mig eller Kent-Olof?" frågar han och ser rakt på henne utan att blinka. Hon ser på honom. Han är en vacker pojke. Han är hennes ende son. Han är också den person i världen hon svikit mer än någon annan. Hon tar upp telefonen och ringer.
***
De sitter i bilen och har kört i flera timmar längs mörka landsvägar. Det är natt nu och få andra bilar syns till. Över dem är himlen helt klar och täckt av stjärnor. Per-Erik tar hennes hand och hon ser på honom och ler. Hon känner en känsla inom sig. Något hon inte känt på många år. Hon känner hopp.
----
Per-Erik ställer cykeln utanför huset. Han är smutsig i ansiktet. Han råkade halka på en frusen vattenpöl. Tack och lov att cykeln inte blev repad, tänker Per-Erik. Om han ser det går det illa. Måste in och tvätta av mig snabbt.
Per-Erik är bara 10 år och har inga egna nycklar men ytterdörren brukar inte vara låst. Han har tur och den är inte låst idag heller. Han stänger dörren försiktigt och börjar ta av sig ytterkläderna. Efter det rör han sig så tyst han kan mot toaletten. Han hinner precis sätta på kranen, när han hör Kent-Olofs tunga steg i hallen. Jävlar, tänker Per-Erik.
Dörren till toan slits upp. Skräckslagen tittar Per-Erik upp. I dörröppningen står hans styvfar, Kent-Olof. Det syns att han är arg... Kombinationen vrede och illa dold förtjusning får honom att frusta. Hans rödplufsiga ansikte och ofokuserade blick är tydliga tecken på att han druckit. Som vanligt, tänker Per-Erik.
"Jaså, din lilla råtta! Du försöker smyga dig in," säger Kent-Olof med rösten drypande av förakt. "Men så lätt lurar du inte pappsen."
Kent-Olof greppar Per-Eriks axlar hårt och vänder honom om.
"Du är ju alldeles svart i ansiktet! Vad har du nu ställt till med?" frågar styvfadern. "Våga inte ljuga bara för då vet du hur det går".
Ja, Per-Erik vet hur det kan gå. Han vet också att när Kent-Olof är så här full spelar det ingen roll vad han säger. Han kommer få stryk i alla fall.
"Jag ramlade med cykeln. Fast det var inte mitt fel. Gled på en ispöl," säger Per-Erik med darrande röst. En lite upprorisk impuls får honom att se Kent-Olof i ögonen medan han talar. Han vet att han egentligen inte gjort något fel. Tyvärr gör detta styvfadern än mer ursinnig.
"Vad säger du, ungjävel? Har du ramlat med den nya cykeln din mamma köpt till dig?" frågar Kent-Olof fastän han redan vet svaret. Han tar ett hårt tag i Per-Eriks tröja och släpar honom genom hallen fram till ytterdörren. "Hoppas för din skull du inte fördärvat cykeln för då jävlar!".
Per-Erik står kvar i den mörka farstun medan hans styvfar inspekterar cykeln. Han känner en smak av salt och smuts i munnen från tårarna som redan börjat rinna som en ström ner för kinderna.
***
Dörren öppnas igen och Kent-Olof kommer in. Hoppas. Hoppas han inte hittade något, tänker Per-Erik. Var Kent-Olof inte så arg, brukade det bli lite mindre stryk än vanligt. Av styvfaderns mörka blick att döma, verkade detta inte bli en av dessa dagar.
"Handtagen är skadade och det fanns repor på styret," säger Kent-Olof med forcerat lugn i rösten. Per-Erik hade inte lagt märke till det. Fast Kent-Olof hittade alltid någon anledning att "bestraffa" som han kallade det. "Du vet vad som gäller. Seså...snabba på, ditt lilla kräk!".
Per-Olof vet vad som gäller ja. Ner i källaren till det speciella rummet. Kent-Olof är inte dum, tänker Per-Erik. Han har valt ett rum där skrik, gråt och snyftningar inte kan höras upp till gatan. Grannarna skulle nog ändra uppfattning om styvfadern om de bara visste.
Per-Erik vågade dock inte berätta för grannarna eller någon annan. Kent-Olof har noggrannt redogjort för vad som kommer hända med hans mamma Sigbritt då. Så nu sitter han i rummet och väntar som vanligt. Är byxorna redan neddragna och rätt position intagen, brukar styvfadern slå lite färre slag. Fast inte alltid...
I tamburen står Kent-Olof och myser. Framför sig har han sina "bestraffningsredskap" som han kallar dem. Ibland när han är riktigt arg, hinner han inte välja något av dem. Då sliter han bara av sig bältet i rent ursinne på vägen ner till källaren, och ger Per-Erik vad han tål. Idag har han hunnit lugna sig och har tid att välja.
Kvastskaftet? Nej, det ska bara användas när Per-Erik varit riktigt stygg, tänker Kent-Olof. Det brukar lämna så fula märken. En gång hade en gymnastiklärare ringt och frågat. Sådana problem ville han inte ha. Skohornet var redskapet längst till vänster. Ett rejält skohorn av metall fast med en mekanism som gör det böjbart. Perfekt, tänker Kent-Olof och öppnar dörren till källaren.
Länge står hon där utanför och tvekar om hon ska gå in. Det finns inte mycket man kan göra, tänker hon. Att försöka ingripa kommer bara förvärra det hela. Hon vet bättre än de flesta vad Kent-Olof är kapabel till. Hon borde ha anat oråd redan innan de gifte sig, men Kent-Olof var ju så trevlig. Fast redan den första gången de hade sex märkte hon något. Något hon såg i Kent-Olofs ögon. Något djuriskt och skrämmande som glimtade till och sedan var borta.
Per-Erik sitter ihopkrupen på golvet. Byxorna har han dragit ner. Han väntar på Kent-Olof. Han tänker att nästan vad som helst vore bättre än det som väntar. Att springa därifrån...fast det går ju inte. Att dunka huvet i väggen så hårt att han svimmar eller dör. Att döda Kent-Olof.
Hans tankar avbryts av ljudet av en källardörr som slås igen. Styvfadern är på väg ner. Mycket riktigt, mindre än en halv minut senare står Kent-Olof i rummet.
"Du har byxorna nerdragna, din lille skit. Bra, då ska pappsen kanske inte slå så många slag idag," säger han. "Det beror förstås på. Är du duktig och skriker och gråter ordentligt, så behöver jag inte slå så mycket".
Per-Erik har varit "trotsig" flera gånger. Kent-Olof har slagit honom under så lång tid att han ibland inte ens bryr sig. Vid några tillfällen har det gått längre än så, och han har känt att han inte ens varit där. Att han inte finns. Då är han tyst och orörlig hur många slag han än tar emot. Han vet att styvpappan inte gillar det. Ibland har han försökt vara tyst just på grund av detta. Idag vill han inte ha så mycket stryk. Han ska gråta.
***
Sigbritt kommer in i tamburen. Hon tittar mot dörren som leder ner till källaren, men vänder snabbt bort blicken. Mascara har lämnat svarta ränder på hennes kinder. Så blir det ofta. Tårarna kommer när hon tänker på vad hennes son utsätts för. Hon känner ilska som sedan förbyts i hopplöshet. Ändå tror hon sig älska Kent-Olof. Han är ju så trevlig och mysig ibland, t.o.m. mot Per-Erik, i alla fall när hon är med. Det är som om det som händer i källaren tillhör en annan tillvaro. Det är något man aldrig talar om uppe i den vanliga världen, där allt verkar vara normalt.
Kent-Olof står tyst och tänker. Inget hörs i det stängda källarrummet förutom oljepannans dova brummande och en pojkes häftiga andhämtning. Han brukar låta Per-Erik vänta. Grabben ska aldrig veta exakt när han tänker börja slå. Kent-Olof funderar sällan på varför han gör det han gör. Ibland så förbryllar dock hans eget beteende honom, och detta är ett av dessa sällsynta tillfällen. Det absurda i situationen får honom att fnissa. Här står jag med ett skohorn i handen framför en pojke med röven bar, tänker han. Sedan börjar han slå.
Sigbritt sitter i köket. Hon inne på sitt andra glas vin sen hon kom hem. Hon har en bag-in-box gömd i ett hörn under diskbänken. Egentligen onödigt att gömma den, tänker hon. Kent-Olof känner säkert till det. Han verkar veta allt, men han låter henne dricka. Hon tänder en cigg och öppnar fönstret. Den rena luften som kommer in och den klarblåa himlen hon ser, känns nästan som ett hån. Det finns ingen lycka i den här världen, tänker hon medan hon drar ett djupt halsbloss.
Sigbritt försöker minnas lyckligare tider. Var de lyckligare innan Per-Erik föddes? Hon tänker sig tillbaks till när hon såg Kent-Olof för första gången. Hon hade jobbat som kassörska i ett snabbköp då, och en stilig ung man hade småpratat med henne i kassan flera gånger. Han brukade tugga tuggummi och ha ett par solglasögon uppskjutna i pannan. Han var väldigt charmig... Hon minns också att hon tyckte det var coolt att han helt struntade i att han uppehöll andra i kön medan de pratade. Hon såg det som tecken på att han var intresserad av henne. Och det var han... En dag bjöd han ut henne och utan tvekan accepterade hon.
De var också lyckliga i början. Väninnorna var avundsjuka och tyckte hon gjort ett verkligt kap. Även hennes släkt tog till sig Kent-Olof utan förebehåll. Nåja, inte alla... Hennes mamma var alltid kort i tonen mot honom. Hon föll inte för hans annars ofelbara charm... Inte nog med det, under några familjemiddagar satt hon och stirrade Kent-Olof in i ögonen så länge att det nästan blev pinsamt. Hon är död nu men Sigbritt minns ännu hennes sista ord.
"Akta dig för Kent-Olof," hade hon sagt.
"Aj!" ropar Per-Erik. Det första slaget chockar alltid honom och får honom att skrika till, även de gånger han försöker vara tyst. Han känner att det är skohornet Kent-Olof använder. Det är av nån sorts metall men fjädrar vid varje slag. Per-Erik bryr sig inte vad styvfadern använder, så länge det inte är kvastskaftet. Det gör väldigt ont och ger blåmärken som tar lång tid att försvinna. Han tänker att det egentligen är nåt sorts bevis om han skulle anmäla Kent-Olof, men han vågar ändå inte. Fast en gång råkade en gympa-lärare se märkena...
Kent-Olof har nu slagit tjugo slag eller mer och han fortsätter slå. Detta trots Per-Erik skrikit och bölat. Jävla Kent-Olof! tänker han. Han hade lovat att inte slå så mycket om Per-Erik följde alla regler, ändå är han nu uppe i över 25 slag. Per-Erik bestämmer sig för att bli helt tyst, trots han vet vad det kan innebära. Han märker Kent-Olof tar i ännu mera. Slag efter slag, hårdare och hårdare.
***
Sigbritt har nu tappat räkningen på hur många glas vin hon druckit. Ändå känner hon sig inte påverkad alls. Det har blivit kyligt i rummet, så hon går fram till fönstret för att stänga det. Utanför ser hon att himlen börjar täckas av moln. Den gråa färgen passar hennes tillvaro perfekt tänker hon. Aldrig är det riktigt bra men sällan riktigt dåligt heller. Allt är precis på gränsen till vad hon kan hantera, i alla fall om hon har tillgång till alkohol. Fast lycka är såklart något hon saknar. Det är som all glädje och allt som kunde varit roligt, sugits ut ur hennes liv. Hon tror hon vet vad det beror på...
Nere i det stängda källarrummet fortsätter Kent-Olof att slå. Inget hörs förutom det ljud som uppkommer när skohornet träffar sitt mål. Per-Erik tänker att Kent-Olof aldrig slagit honom så mycket förut. Detta skrämmer honom lite, men samtidigt bestämmer han sig för något. Styvfadern får slå honom så mycket han vill idag, men sedan aldrig mera. Aldrig mera, oavsett vad som krävs. Denna tanke gör honom lugnare och ger honom kraft att uthärda. Efter ytterligare några minuter slutar Kent-Olof slå.
"Fan vad utmattad jag är," säger han. "Varför var du så tyst, din dumma unge?"
Per-Erik ser på Kent-Olof. Han säger inget men hans ögon lyser av hat. Han drar upp sina byxor och den svidande känslan när tyget vidrör hans bak får honom att flämta till. Han släpper dock inte Kent-Olof med blicken. Till slut tvingas styvfadern titta bort.
"Nä, nu jag är helt utpumpad," säger han och sträcker sig efter en ölburk som finns i ett sexpack på golvet. Per-Erik ser att styvfaderns panna är våt av svett och hör hans häftiga andhämtning.
"Nu måste jag fan vila lite," säger Kent-Olof. Han slår sig ner på en trästol med ryggen mot Per-Erik. Ljudet av en ölburk som öppnas hörs. Per-Erik ser styvfadern bakifrån där han sitter i stolen och dricker. Han tar chansen och springer ut ur rummet. Utifrån drar han snabbt igen dörren och låser den.
Dörren är en tjock trädörr med ljudisolerande egenskaper som Kent-Olof satt in. Ljudet av bankningar på dörren hörs och inifrån Kent-Olofs röst. Röstens styrka förminskas av den tjocka trädörren, ändå får Per-Erik impulsen att springa därifrån. Han står kvar.
"Öppna dörren, din jävla skitunge!" ropar styvfadern inifrån rummet. "Vafan håller du på med?"
"Nej, jag öppnar inte," svarar Per-Erik. "Och du ska aldrig mer slå mig."
"Va säger du, ditt lilla kräk?" undrar Kent-Olof med en blandning av vrede och förvåning i rösten. "Fattar du vad jag kan göra med dig och din mamma när jag kommer ut?"
"Men du är inte ute nu," svarar Per-Erik. Styvfadern fattar att det sista han sa var ett misstag. Han förblir tyst en stund. Sen säger han:
"Snälla Per-Erik, släpp ut din pappa nu."
"Du är inte min pappa och jag är inte snäll," svarar Per-Erik och går därifrån.
Per-Erik kommer ensam upp ur källaren. Sigbritt ser honom komma gående. Upp för trappan och in genom hallen. Detta är inget ovanligt. Kent-Olof brukar sitta där nere och ta ett par öl efter han "disciplinerat" honom. Det som får henne att ana något är annorlunda, är hur Per-Erik rör sig. Ibland är han röd av gråt i ansiktet och går sakta med huvudet nedböjt. Dessa gånger känner hon en stor sorg inom sig, och får lust att krama den lille stackaren. "Rör mig inte, mamma" säger han ofta då. Det känns fruktansvärt som om han tycker att hon, hans egen mamma, har förått honom. Andra gånger är han arg och springer upp för trappan till sitt rum. Sen passar han på att smälla igen dörren hårt när Kent-Olof inte kan höra det.
Den här gången går han sakta och målmedvetet mot henne. Han går med ryggen helt rak. Något med honom ger henne intrycket att han inte längre är rädd för något. Solen som kommer in från fönsterna i rummet bakom honom, lyser upp hans blonda hår. Det ser nästan ut som en gloria. Åh, min lille ängel, tänker hon. Han kommer fram till henne och de kramas under tystnad en lång stund. De gånger de tidigare kramats efter en misshandel, har bägge gråtit. Denna gång känns det som om det inte längre finns anledning att gråta.
"Var är Kent-Olof?" frågar hon försiktigt. Förändringen hon märkt hos sin son, gör att hon anar att något hon både skulle välkomna och beklaga har inträffat. Egentligen skulle det nog mest kännas som en lättnad. "Är han död?"
Per-Erik tittar lite konstigt på henne. "Nej, mamma. Han är inte död. Jag har låst in honom i rummet nere i källaren."
"Ok, Per-Erik," svarar hon. "Vad ska vi göra?". Hon fattade beslutet redan när hon såg honom komma emot henne genom hallen. Hon tänker låta Per-Erik bestämma nu. Vad än han vill kommer hon att göra. Hon känner att hon är skyldig honom det.
"Vi måste försvinna härifrån," svarar Per-Erik. "Vi tar bilen och kör så långt vi kan. Vi kör till en plats där han aldrig kan hitta oss".
"Ok," svarar Sigbritt. Nycklarna till Volvon ligger i hallen. Han har sin plånbok i jackan...". Hon tänker en stund. "Han har gömt en del kontanter också men jag vet var de finns, och sen våra smycken. Det tar vi med oss."
"Bra," säger Per-Erik. "Det gör vi. " Han ser ut att fundera. Sen säger han "Ring till hans jobb. De har en telefonsvarare. Säg att Kent-Olof vill ha ledigt i två veckor och har bett dig att ringa. Det ger oss tid att komma undan".
Sigbritt tänker. Det känns inte riktigt bra. Hon har ännu känslor för Kent-Olof och vad kommer hända med honom där nere i källaren? Hon ser också framför sig när Kent-Olof kommer ut, och får reda på vad hon gjort. Tanken får henne att rysa och skaka av ren skräck.
Per-Erik verkar förstå vad hon tänker. "Vem älskar du mest, mig eller Kent-Olof?" frågar han och ser rakt på henne utan att blinka. Hon ser på honom. Han är en vacker pojke. Han är hennes ende son. Han är också den person i världen hon svikit mer än någon annan. Hon tar upp telefonen och ringer.
***
De sitter i bilen och har kört i flera timmar längs mörka landsvägar. Det är natt nu och få andra bilar syns till. Över dem är himlen helt klar och täckt av stjärnor. Per-Erik tar hennes hand och hon ser på honom och ler. Hon känner en känsla inom sig. Något hon inte känt på många år. Hon känner hopp.