Källa: http://mittpunkt.se/broar
----
Jag träffade nyligen en bekant som berättade om en vän som inte mådde bra. Personen i fråga hade endast snuddat vid ämnet, men det hade tydligt märkt på hennes sätt att vara. Hon såg till att ständigt vara sysselsatt med jobb, egna projekt, hobbyer, resor, träning, träffa personer, ordna diverse tillställningar med mera.
Det här är ett väldigt vanligt sätt att försöka hantera sådant som känns svårt att ta tag i. Problemet är vi genom att göra så inte hanterar det över huvud taget. Vi flyr undan för att det känns för stort och för jobbigt att ta tag i.
Att konstant vara aktiv med annat innebär inte bara att vi sopar det vi borde ta tag i under mattan. Det innebär också att vi ser alla andra saker som mer betydelsefulla än vad de egentligen är. Allt har plötsligt blivit av största vikt – allt utom det vi mest av allt skulle behöva ta tag i.
Vi är fast i en ond cirkel. Skräphögen under mattan växer sig större och större, och det blir svårare och svårare att lyckas hinna med alla saker på den allt längre att göra-listan.
Vi bygger allt högre skyddsmurar för att försöka hålla det där jobbiga borta. Men det finns en gräns för hur högt det går att bygga. Förr eller senare kommer murarna att rasa. Till en början kommer det att kännas läskigt. Men snart kommer lättnaden, en känsla av att vara fri. Vi upptäcker att muren som skulle hålla det onda borta från oss, istället hindrade det goda från att komma till oss.
Men du behöver inte vänta tills muren rasar. Du är din egen byggmästare. Du har makten att bestämma när sista stenen är lagd. Det betyder inte att du måste riva allt på en gång.
Börja med att sätta in några fönster, så att ljus och värme kan komma in. Se dessa fönster som luckor då du tar en paus från alla så kallade måsten. Utnyttja vardagliga tillfällen till att vara ett med det du gör: när du duschar, borstar tänderna, klär på dig, bäddar sängen, lagar mat, äter, diskar, sorterar tvätt, stryker, går, åker bil. Livet är fullt av dessa stunder av möjlighet till andrum.
Nästa steg är att sätta in en dörr. Dörren representerar det du bär på, men som du ännu inte har orkat ta tag i. Istället för att stänga denna tidigare ovälkomna gäst ute, bjud in den. Det kan till en början kännas jobbigt, men det är ännu jobbigare (och i längden ohållbart) att stänga gästen ute. Den kommer att komma tillbaka och knacka på din dörr gång på gång.
Att bjuda in denna gäst får dig kanske att känna dig spänd, illa till mods, ledsen eller arg. När sådana känslor bubblar upp, smäll inte igen dörren. Acceptera istället att det är så som du faktiskt känner just nu. Att kämpa med att mota bort gästen och att vägra tillåta det du just nu känner att komma fram, det tömmer dig på mer energi och skapar mer sorg än om du tillåter nuet att vara som det är. Tala om för dig själv att ”så här känner jag just nu och det är helt ok”.
För varje dörr och fönster du sätter in, plockar du bort fler och fler stenar från de murar du tidigare byggt upp. Men som den livets byggmästare du är, slänger du inte dessa stenar. Du fortsätter att bygga. Skillnaden är att nu bygger du inte murar längre – du bygger broar.
----
Jag träffade nyligen en bekant som berättade om en vän som inte mådde bra. Personen i fråga hade endast snuddat vid ämnet, men det hade tydligt märkt på hennes sätt att vara. Hon såg till att ständigt vara sysselsatt med jobb, egna projekt, hobbyer, resor, träning, träffa personer, ordna diverse tillställningar med mera.
Det här är ett väldigt vanligt sätt att försöka hantera sådant som känns svårt att ta tag i. Problemet är vi genom att göra så inte hanterar det över huvud taget. Vi flyr undan för att det känns för stort och för jobbigt att ta tag i.
Att konstant vara aktiv med annat innebär inte bara att vi sopar det vi borde ta tag i under mattan. Det innebär också att vi ser alla andra saker som mer betydelsefulla än vad de egentligen är. Allt har plötsligt blivit av största vikt – allt utom det vi mest av allt skulle behöva ta tag i.
Vi är fast i en ond cirkel. Skräphögen under mattan växer sig större och större, och det blir svårare och svårare att lyckas hinna med alla saker på den allt längre att göra-listan.
Vi bygger allt högre skyddsmurar för att försöka hålla det där jobbiga borta. Men det finns en gräns för hur högt det går att bygga. Förr eller senare kommer murarna att rasa. Till en början kommer det att kännas läskigt. Men snart kommer lättnaden, en känsla av att vara fri. Vi upptäcker att muren som skulle hålla det onda borta från oss, istället hindrade det goda från att komma till oss.
Men du behöver inte vänta tills muren rasar. Du är din egen byggmästare. Du har makten att bestämma när sista stenen är lagd. Det betyder inte att du måste riva allt på en gång.
Börja med att sätta in några fönster, så att ljus och värme kan komma in. Se dessa fönster som luckor då du tar en paus från alla så kallade måsten. Utnyttja vardagliga tillfällen till att vara ett med det du gör: när du duschar, borstar tänderna, klär på dig, bäddar sängen, lagar mat, äter, diskar, sorterar tvätt, stryker, går, åker bil. Livet är fullt av dessa stunder av möjlighet till andrum.
Nästa steg är att sätta in en dörr. Dörren representerar det du bär på, men som du ännu inte har orkat ta tag i. Istället för att stänga denna tidigare ovälkomna gäst ute, bjud in den. Det kan till en början kännas jobbigt, men det är ännu jobbigare (och i längden ohållbart) att stänga gästen ute. Den kommer att komma tillbaka och knacka på din dörr gång på gång.
Att bjuda in denna gäst får dig kanske att känna dig spänd, illa till mods, ledsen eller arg. När sådana känslor bubblar upp, smäll inte igen dörren. Acceptera istället att det är så som du faktiskt känner just nu. Att kämpa med att mota bort gästen och att vägra tillåta det du just nu känner att komma fram, det tömmer dig på mer energi och skapar mer sorg än om du tillåter nuet att vara som det är. Tala om för dig själv att ”så här känner jag just nu och det är helt ok”.
För varje dörr och fönster du sätter in, plockar du bort fler och fler stenar från de murar du tidigare byggt upp. Men som den livets byggmästare du är, slänger du inte dessa stenar. Du fortsätter att bygga. Skillnaden är att nu bygger du inte murar längre – du bygger broar.